Ibland har man att göra med människor som får en att vilja andas lugnt och fint och mumla mantran eftersom de är så vansinnigt tappade att man inte ens kan resonera med dom. Vet ni vilken typ jag menar? Mäklarens jurist är en sån.

Det började med det läckande taket. Vi hade ett kontrakt där det stod att säljaren skulle åtgärda läckan, säljaren smetade på lite murbruk och hoppades att det skulle räcka, det räckte inte och taket fortsatte att läcka in. Var ansvarsbördan ligger där känns inte som en 100-poängsfråga. Men. Enligt mäklarens jurist var det ”komplicerat” och inte alls säkert att vi kunde kräva säljaren på pengar. Wtf?! tyckte vi (och alla andra) men säljaren blev såklart själaglad och tyckte att det var ett ypperligt tillfälle att erbjuda oss 7000 kr istället för att fixa taket. Eller hur. Så vi skaffade Åke och han skrattade rått och skickade hotfulla brev om stämning och garanterade att vi skulle vinna det här så det skvätter om det ifall vi drar det till domstol. Hon skulle laga taket, taket läcker fortfarande, alltså har hon inte lagat taket. Simple as that. Och 7000 kr blev vips i runda slängar 150000 kr som vi kommer att kräva av henne.

Och nu? Med tomten? Jo ni förstår, igår hörde mäklaren av sig och berättade vad deras jurist hade sagt. Och vet ni? Hans svar var: De har betalat för 1044 kvm tomt. Vill de ha mer tomt får de själva köpa den. Du (som mäklare) har inte pekat ut tomtgränsen i och med att du inte har pekat var tomtrör ligger. Dessutom har köparna undersökningsplikt. Wtf igen?! Det är mycket komplicerat, säger mäklaren. Vi tycker inte att det är komplicerat alls. Visserligen har vi köpt en tomt på 1044 kvm, där är vi med, men klagomålet gäller inte att vi fattas lite tomt i en hörna någonstans. Problemet är att vi a) har en tomtgräns som slutar 2,5 meter från husväggen istället för 7 meter som det var från början och b) att vi även enligt kontraktet har köpt ett hus med en tvättstuga och ett garage – inte med en halv tvättstuga och ett halvt garage. Tro sig fan att vi vill ha hela byggnader, och det är lika självklart att det är en enorm värdeminskning på ett hus när det är avstyckat 2,5 meter från husväggen (vilket man inte ens får lov att göra egentligen; fyra och en halv meter är minimum). Där handlar det inte bara om antalet kvadratmeter vi har köpt, utan hur de är fördelade. Upplevelsen av objektet med 2,5 meter till grannen eller med 7 meter till grannen är ju ganska olika. Med ett svartbygge till tvättstuga eller med en fullt legitim tvättstuga. Ni fattar. Men inte han. Och vad det gäller undersökningsplikt; vi frågade mäklaren vart går tomtgränsen? och han stegade upp den för oss och sa här.

Är det inte fantastiskt? Åke fattar och tyckte att vi blivit grundlurade! och ska starta en process på momangen. Mäklarförbundet som jag ringde igår tyckte att det var horribelt och menade på att vi har fullgjort våra skyldigheter genom att fråga var tomtgränsen går och mäklaren har fullgjort sina genom att fråga säljaren som i sin tur har svarat (felaktigt) och vi som köpare har ju ingen som helst anledning att misstänka att byggnader på tomten inte tillhör oss. Felet är alltså varken vårt eller mäklarens, utan säljaren. Och det var inget snack om saken från deras sida heller att vi hade all rätt till att antingen tvinga säljaren att köpa tillbaka den mark vi blivit lovade, ge tillbaka en del av köpeskillingen eller häva köpet. Enkelt. Men nu sitter den där idioten till jurist och säger att det är komplicerat och får säljaren att tro att hon ska klara sig ur den här knipan också, och det gör mig så förbannad. Inte för min egen del, för vi har ju möjligheten att skaffa oss en ettrig fastighetsadvokat som plöjer över dom som en skördetröska. Men för alla andra som kanske inte har den möjligheten; de som inte kan vända sig till någon annan för att få lite juridisk hjälp och som i det här läget förmodligen hade svalt klumpen i halsen och gett upp. Trott att de inte hade något att komma med. Köpt det faktum att de blivit lurade och att de nu har lån på ett hus som är högre än vad huset faktiskt är värt. Det är ju horribelt.

Jag blir så trött på såna människor. Såna som sitter och säger nej bland femtio andra som säger ja. Tack och lov finns det en massa Åke i världen som kan göra ditt hämndjobb och dra saker så långt som de behöver bli dragna för att man ska få vad sunt förnuft säger att man borde ha. Och det är väl en jäkla tur det. Men alla har ju inte den möjligheten. Och vad händer med dom?

Nu är det sådär skönt att vara levande igen. Fulkläderna är på, jag är proppmätt, filten är varm i soffan, TV:n är laddad med säsong 2 av Fringe och i en påse på matbordet trängs en ännu oöppnad påse chips med en kryddstark dipp och några klirrande vattenflaskor.Nu kan jag lägga mig raklång omringad av salukisar och pusta ut och hojta jag bygger bebis! till min skrattande man och smaska chips och sörpla vatten.

Det blir inte så mycket bättre än så.

Fick en utmaning av Elvira som går ut på att man ska berätta åtta personliga saker om sig själv, sånt som ni inte ver om ännu. So here we go:

1. Jag växte upp på en kennel, det är därifrån jag fått mina crazy dog-gener. Min mamma hade en otroligt spretig uppfödning av dalmantiner, jack russel, vorsteh, new foundland och st bernard. Som mest kunde vi ha 20-30 hundar och jag sprang omkring där på landet barfota och kånkade tjocka valpar och var med under förlossningarna. Samtidigt hade vi en herrans massa hästar, främst arabiska fullblod, och de flesta av mina bardomssomrar har jag spenderat halvsovande på en hästrygg i en hage.
2. Under flera år pratade jag inte med mina föräldrar. Någon av dom. Jag var runt sexton/sjutton och gjorde det för att jag helt enkelt tyckte att det var nödvändigt vid den tidpunkten i mitt liv. Blod är inte tjockare än vatten om man inte vill att det ska vara det och ibland är en paus det bästa. Nu har vi en jättefin relation. När jag var runt 20 hade jag även en period när jag inte pratade med nån nästan eftersom jag behövde lära känna mig själv, och det enda sättet att göra det var att tvinga mig att umgås med mig själv. Så varje dag efter jobbet gjorde jag just det – åkte hem och umgicks med mig själv. Något av det bästa jag gjort.
3. Jag har varit storrökare, och då menar jag verkligen storrökare. I drygt tio år rökte jag ett och ett halvt paket om dagen och jag älskade det. Jag skrev och rökte och skrev och rökte och det var en så stor del av min identitet att när jag väl slutade var det nästan det som var svårast; att skapa om den bilden av sig själv. Jag slutade för runt fem år sen efter att jag en dag helt enkelt bara fått för mig att det var dags, och sen dess har jag inte tagit ett bloss. Men jag kan sakna det fortfarande, särskild ljumma sommarkvällar när jag sitter med tårna i sand och dricker vin och är förälskad.
4. Jag skriver en fejkad sexspalt under pseudonym. Detta brukar vara ett riktigt såntdär vadsadunuförnågot-avslöjande som jag gillar att chocka med. Hursomhelst, det är hysteriskt kul. Jag ger (mindre goda) råd med en skämtsam twist till folk som skickar in frågor, den ena knepigare än den andra. Har gjort det i något år nu och tröttnar aldrig.
5. Jag har gett ut en bok och har ett kontrakt på ytterligare en men den blir aldrig färdig. Den första vann jag i en tävling på en poetsida jag var otroligt aktiv på för en herrans massa år sen. Jag skrev längtande kärlekspoesi utan att vara så förbaskat dramatisk som poetskrivare tenderar att bli och det gick tydligen vägen. Jag fick en del skriverier och Helsingborgs Dagblad utnämnde mig till någon slags skånsk kärleksgudinna och jag skämdes så jag höll på att dö. Mitt skrivande var liksom så privat för mig och folk fick alltid så himla märklig syn på vem jag var (är) när de läst den sidan av mig och … tja, jag vande mig aldrig. Hursomhelst, det är ingen bra bok. Den är lite hafsigt ihopsatt och jag hade länge svårt att vara stolt över den. Men nu är det så längesen att jag kan läsa den och skratta igenkännande och tycka att den har sina stunder här och där. Dock har jag inga som helst ambitioner att fortsätta skriva för att publiceras på det sättet. Jag har inte tålamodet till en roman och mitt hjärta ligger i lyriken – och lyrik är en snäv marknad. Men skriver, det gör jag.
6. Jag blev utkastad från konfirmationen. Japp. Det berodde inte på att jag pussade för många pojkar som man kanske kan tro utan snarare på att jag förde ett jäkla oväsen. Till mitt försvar vill jag bara säga att den kvinnliga prästen envisades med att det var fullt normalt att höra röster i huvudet – något jag opponerade mig mot så kraftigt att hon helt sonika slängde ut mig. Men jag tog igen det där med gud sen när jag vuxendöpte mig, tror jag. Han verkar inte hålla det emot mig.
7. Jag har blivit friad till hysteriskt många gånger. Det är lite det stående skämtet i min umgängeskrets; att jag är en bröllopsmagnet. När jag träffat någon har alla slagit vad om hur många veckor det ska ta den här gången innan kraken friar och någonstans mellan fjärde till sjunde veckan brukar det landa. Helt galet. Och jag tycker inte att det är alls så underhållande som alla andra gör, men jag bjuder på det. Nu är jag en gift kvinna så nu lär det väl vara slut på dumheterna.
8. Jag skulle aldrig ha barn. Någonsin. När jag träffade min man var jag extremt tydlig med det; vill han ha barn var jag helt klart fel val. Jag hade liksom bestämt mig för det. Till absolut största delen berodde det nog på att jag dittills inte hade mött en man jag var beredd att ge mig så mycket till. Att pausa min kropp och min karriär och förlita mig så mycket på en person. Förstår ni vad jag menar? Att ha någon kvar i sitt liv för all framtid, oavsett vad som hände. Det är sin sak att leva tillsammans med någon, men det är få personer man kan tänka sig att vara skild från och ändå ha ett dagligt band i form av ett barn. Men ju mer jag lärde känna min man, desto mer tyckte jag att det kändes okey. Men hade inte detta hänt med graviditeten tror jag att det hade dröjt lång, lång tid innan jag hade varit beredd att ta det steget. Men nu känns det såklart så rätt det kan göra. På alla plan. (Och nej, jag tar inte för givet att alla skiljer sig – jag vill bara se på världen som om att allt kan hända och jag vill veta att jag är rustad och har valt även för det värsta).

Phu. Det var alla. Denna utmaning skickar jag vidare till alla er som läser och som kan tänka sig att dela med sig lite av sig själv. Det är alltid lika roligt att få ta del av andra sidor av er allihop.

Jag älskar min iPhone men har inte riktigt ställt in alla finesser på den ännu. I morse vaknade jag till exempel till det hemskaste alarmljud man kan tänka sig, det var liksom mhääää mhääää mhääää och lät som en katastrofsignal. Det tog ett tag att skaka av sig känslan av att undantagstillstånd rådde i huset, men mannen stod leende i foten av trappan och fångade in mig när jag kom ner och kramade mig vaken och skrattade och sa att det nog var den värsta väckningssignal han hört.

Vi saknar Sigge. Är det inte märkligt? Bara ett dygn hos oss, ändå var det så naturligt att det till och med har blivit tomt efter honom när han åkt. Hela morgonen har vi, töntiga som vi är, pratat med flickorna vid frukosten och sagt vaaaaaaaar e Sigge? Va e han? och mannen gjorde sin Sigge-imitation och sa varför fick jag åka hem? tyckte dom inte om mig? och då gjorde det så ont i hjärtat att jag tjöt och boxade till honom på axeln och ylade att han skulle sluta.

Men hörreni. Är det inte dags för semester snart? Jag tror det.  Bara en vecka i medelhavsvärme med färskpressade juicer och svidande axlar och den där mjuka doften av kokos. Ja. Så får det bli. Snart.

Så. Nu har Sigges pappa varit här och hämtat hem honom och… nej. Det känns inte alls bra. När han tog biabädden i ena handen och Sigge i den andra och gick ut genom dörren fick jag en klump i halsen. Nu är det ju här han ska vara. Hos oss. Det har blivit så fruktansvärt naturligt på bara ett dygn – jag saknar redan tyngden av hans stora huvud i mitt knä och Tant går slokande omkring och letar. Men det är bra. Nu har vi inte längre några tvivel på hur vi vill göra. Nu är det bara lite tekniska detaljer sen får han komma hit igen. Och stanna.

Vad det gäller tomtgränsen och huset så… ja. Jag är sådär lugn. Jag menar; vad ska jag göra? Att bli frustrerad och arg och riva upp himmel och jord det hjälper ju inte. Allt ordnar ju sig på ena eller andra sättet tillslut ändå. Antingen så får väl säljaren köpa mark av vår nya granne tills vi har så mycket som vi trott från början, eller så får vi kräva tillbaka en del av köpeskillingen eller så får vi kräva mäklaren på pengar eller så får vi häva köpet. Det kan kanske ta lite tid, men det kommer ordna sig. Och ingenting blir bättre av att vi tappar humöret. Vi har redan en huvudvärk med det här huset vad det gäller taket, så en huvudvärk till mer eller mindre spelar inte så stor roll. Egentligen.

Men nu ska jag sätta mig i soffan och äta kanelbullar och sakna Sigge och se till att fingrar och tår delar på sig där inne i magen. Det är bättre utnyttjande av tiden än att sura.