Alltså. Jag säger er; krämig, stark ädelostsås med knaperstekt bacon och färskpasta. Det är magiskt för en gravid mögelostälskare! Det är andra dagen jag tvingar mannen att laga detta himmelrike och jag njuter när jag äter det, sådär att jag får gåshud. Älskart.

Vad hände med vädret? Nu kastar sig vinden fram här utanför och det är så att man huttrar innifrån ut. Och nyss stod jag och smörjde in mig med cacaocreme efter duschen och hittade Min Allra Första Babybula och blev mäkta stolt och tvingade mannen att komma in och titta.
– Se här! gastade jag och pekade dramatiskt på den minimala utbuktningen. Titta! Ser du? Känn, känn! och mannen petade snällt med fingret och hummade uppskattande. Babybula, minsann! Tyvärr sitter den fortfarande så långt ner att det skulle vara snudd på pornografiskt att lägga ut det på bloggen, och i ärlighetens namn är det mer en centimeterbred svullnad än en bula – men den finns där. Jorå.

Nu ska jag fälla ihop mig i soffan och peta på min bula och vänta på att Åke Bråk ska ringa. Vad gör ni en stormig onsdag?

Har kommit tillbaka till kontoret efter en möte med Världens Bästa Barnmorska – hon var en lugn och bestämd kvinna med mjuka ögon och raka åsikter. Vi förstod varandra; jag flaxade med armarna som vanligt och slängde ur mig konstigheter och hon skrattade och sa åt mig att inte läsa så mycket. Mannen satt bekvämt tillbakalutad och höll min hand och memorerade namnet på eventuella framtida järntabletter och fnissade när jag beskrev våra olikheter. Det kommer bli bra det här.

Den här veckan går lika fort den, gör den inte? Imorgon flyger jag till Stockholm för en dags åf-besök och sen är det ju för tusan nästan helg igen. Underbart. På fredag kommer Sigge för att stanna! Dagiset är förberett på en hund till, soffan är redo och redan nu har jag börjar tjuvleta lite efter tramsiga halsband som kan tänkas passa hans personlighet. Så i helgen är det dags för pensionärstreatment deluxe med fritt springande vid havet, soffhäng och bakom-örat-kli. Jag hoppas att han kommer trivas, jag hoppas verkligen det. Men det tror jag. Vi kommer iallfall göra allt för att han ska göra det.

Idag är det ett såntdär väder igen; när solen kastar sig in i köket så fort vi öppnar dörren för att gå ut och hämta tidningen och när fåglarna försöker överrösta varann i trädgården. Med ens blir tröttheten mindre och luften lättare att andas. Det gör ingenting att man fortfarande får ha tjocka jackor och stå och stampa lite i väntan på bussen – det är vårväder. Även om det kanske inte ännu är så att man kan stå i överdrivet stora solglasögon och le krampaktigt med salt i håret och med skorna i handen så är vi iallafall på väg dit. Det går åt rätt håll.

Här på jobbet sjunger Svåra Lena jag vill tacka livet och sveper in sig i den hjärtbeprydda filten och jag dricker dagens andra kopp choklad. Det är barnmorskebesök idag minsann! Jag och mannen ska dit och prata om vad det är för fel på våra föräldrar och jag antar att hon ska väga in mig och kanske klämma lite här och där. Det börjar bli verkligt, detta.

Och andra spännande saker med att vara gravid? Det är förmodligen enda gången man får höra sin man mumla glöm inte ditt klamydiatest, älskling när man är på väg att kräla sig ur sängen för att morgonkissa.*

* förtydligande; klamydiatestet är obligatoriskt för preggon. Det är alltså inte så att jag tycker att det kliar lite. Om ni nu undrade.

Pust, vilka debattartiklar jag har fått till idag! Det har inte varit medvetet. Men det är kul att få er input och får höra er hålla med eller säga emot. Jag respekterar er åsikt och vill ha den. Så tack för att ni engagerar er.

Idag är en såndär dag när tiden går lite för fort i förhållande till arbetsuppgifterna, och när man är lite halvyr och snurrig av uppgifter man försöker hålla i huvudet och saker man läst som man försöker komma ihåg. Därför sitter jag fortfarande kvar på jobbet och pillar med lite mappar och gnuggar tinningarna och tittar på diagram och försöker få lite ordning i kaoset. Idag har jag även lagt en del energi på att ringa mäklaren och irritera mig på juristen och prata med villaägarnas riksförbund och ta en vända till med den urtrevliga kvinnan på Mäklarförbundet (som jag för övrigt kan rekommendera alla att ringa till när de hamnar i såna här situationer – de har varit helt outstanding!) och försökt få ihop allas information till någon form av sanning i det här. Mäklaren är bra, jag vill inte bråka med honom. Jag vill bråka med säljaren som vägrar laga taket som hon är tvungen till enligt vårt avtal och som lämnar felaktiga uppgifter om marken. Vi har betalt henne för ett hus utan takläcka men med garage och tvättstuga och då är det vad vi ska få, det behöver man inte vara särskilt smart för att förstå. Och så vill en liten del av mig bråka med den där juristen som lämnar svar som är helt upp åt väggarna – men det kan jag såklart inte. Så då är det bara säljaren kvar, och henne får Åke bråka med. Åke Bråk. Det blir bra.

Men iallafall. Nu ska jag arbeta klart här och äta lite hallonbåtar och sortera papper. Sen ska jag hem och däcka i soffan och bli av med huvudvärken jag fått av juristen och äta en gigantisk portion pasta med välkokad ädelostsås och njuta av att det är det närmsta jag kommer till en ostbricka just nu.

Svåra Lena har tjatat så mycket om muffins hela dagen att när det äntligen blev lunch var jag tvungen att kasta mig till Espressohouse och köpa en grillad macka och en hallonmuffins. Det är svårslaget gott med deras saftiga jätteskapelser – innan jag blev gravid brukade jag klara mig gott på bara en sån till lunch. Men det var andra tider det. Nu är det ordentlig mat minst var tredje timme som gäller.

Det finns två saker som suger med att vara gravid. Det första är mögelost. Gud. Krämig, stark, stinkande, fantastisk mögelost! Som jag längtar! Jag är en riktig ostoman och kan klämma ett kilo dessertost utan att blinka och nu har denna passion fråntagits mig. Det är inte snällt. Min första osttallrik efter graviditet och amning kommer att bli legendarisk.

Det andra är att folk fullt och fast förlorar alla former av folkvett när de vet om att man är gravid. Helt plötsligt är det tydligen helt okey att komma fram och säga att man blivit tjock. Bara sådär. Som oj vad rund du har blivit i ansiktet, det syns verkligen! eller ja du måste ha gått upp några kilo, du är inte så skinny längre. Sen när blev det okey? Visst går jag upp i vikt, det är ganska oundvikligt, men bara för att jag är gravid innebär inte att jag är immun mot kommentarer. Man är ju inte van vid att kroppen förändras. Man vet om det, rent intellektuellt, att den kommer att förändras och att man kommer att gå upp i vikt. Absolut. Men det innebär inte att man inte är lite olustig i det eller att man inte får kämpa en aning med att vänja sig vid det. Och jag tvivlar på att någon av de här personerna skulle tycka det var okey att säga åt mig att jag börjar se rund ut om de inte visste att jag var gravid. Så hur blev det mer legitimt nu? Varför är det okey att det första man säger när man ser en gravid kvinna är oj vad rund du blivit i ansiktet? Samma sak med kvinnor som är längre gångna, hur kan man säga åh herregud vad stor du är! utan att ens blinka?

Hm. Berätta gärna. Var det samma sak för er? Eller har ni själva sagt sånt till folk som är gravida? Vad tänker man?