Snön kom igår. Inte mycket, men tillräckligt för att axlarna skulle sjunka ner lite av besvikelse och för att flingorna skulle lägga sig som ojämna högar på marken tills hela trädgården såg ut som moln gör ovanifrån när man flyger. Och plusgraderna? De försvann de också.

Svåra Lena och jag tar följe till jobbet och jag får höra allt om den förlängda kaffedejten igår och jag glömmer helt tjurigheten över snön och går istället förjust och klappar händerna i mina tumvantar som en treåring. De hade funnit varann någonstans mellan deras första ”hejsan här står du, ja” och det ögonblicket när de enades om att nästa gång de var på Espressohouse skulle de inte sätta sig så nära dörren, alternativt ta med en lång pinne så de kunde peta på folk som inte stängde den. Och så hade de båda två skrattat alldeles för högt och sen blygt sneglat på varann över kaffekoppskanten och när dejten var slut någon timme senare hade han följt henne hela vägen upp till Triangeln, trots att hans buss gick från en annan del av stan. 

– Är ni ihouppa nu?! fnissar jag och klappar mer med tumvantarna, men Svåra Lena bara fräser åt mig och gömmer rodnaden i halsduken.

Hon kan låtsas oberörd hur mycket hon vill men jag vet att en man som föreslår att man ska peta på folk med pinnar är en man för Svåra Lena.

Jag kan ha världens bästa man. Idag fick jag en 38 millimeters locktång för mina Amanda Seyfried-dagar, en elmätare och en Snapple när jag kom hem.

(Locktången och Snapplen var bara dimridåer såklart. Elmätaren var ju det som var da shit. Egentligen).

Svåra Lena gick, nyklippt och kedjerökande, på date med Max klockan 17:05. Han skulle vänta utanför.

– Du kommer känna igen honom va? Från bilderna? undrar jag oroligt och vankar fram och tillbaka vid hennes skrivbord.
– Jadå det kan ju inte vara så svårt, menar Lena. Jag ska leta efter någon stor och lång och skäggig som står och ser bortkommen ut.
Och så funderar hon ett litet tag på vad hon just sagt, börjar skratta och utbrister:
– Ha ha ha! Stor lång och skäggig – det hör man ju! Det är en present till mig!
Och så lommar hon iväg för att hitta sin present på Stortorget.

Planen var att de skulle mjukdejta den här första gången; dricka en kaffe och bara spendera en halvtimme tillsammans eftersom Svåra Lena hade lektion klockan sex (matte b för att lära sig gipsa djur? wtf?) och inte kunde bli sen. Hon lovade att höra av sig och berätta hur det gick.

Klockan blev halv sex. Klockan blev sex. Inte ett ljud från Svåra Lena. Jag smsade kvart över sex och skrev ”Hur var han?!”. Inget svar. Ungefär vid tjugo i sju började jag bli aningen orolig. Jag känner ju inte Max så väl; tänk om han är värsta pyskot som har rövat hem henne och satt henne i källaren och nu piskar henne med måsvingar och målar hennes tår? (Inte för att jag tror att Svåra Lena hade haft något emot det, snarare tvärtom, men ni fattar vad jag menar). Så nu, alldeles nyss, ringde jag henne. Bara för att dubbelkolla så hon levde. Hon svarade på tredje signalen.

– Jaaa? hennes röst är svagt rödvinsfärgad och mjuk.
– Hur går det? Hur var han? Lever du?
– Alltså… Jag är inte i skolan.
Skratt och barsorl i bakgrunden. De är fortfarande på dejt och han har tagit henne till en bar och gett henne vin, den kanaljen!
– Jaha…? Jag är nyfiken så jag kan spricka. Så ni är fortfarande? På dejt?
– Jaaa, säger Svåra Lena.
– Så du skippade skolan? För att vara med honom istället? Då måste det gått bra?
Inget svar, jag hör bara hur hon ler och försöker säga ja utan att säga ja genom luren.
– Åh! piper jag. Åh det gör inget! Strunta i skolan! Han har säkert något du kan gipsa!
– Nu. Tänker. Jag. Lägga. På. säger Svåra Lena med bestämd röst och så klickar hon mig innan jag hinner tvinga henne att lova att höra av sig efter dejten.

Så nu sitter de där, på någon bar någonstans i Malmö, och kanske förälskar sig i varann. Älskart.

Jag sov bort febern precis som jag trodde; liggande i samma ställning hela natten med Tants rumpa i armarna och med Tooka som ett streck längs ryggen, och jag drömde feberdrömmar om långa korridorer och folk jag aldrig träffat och när jag vaknade var jag bara lite sandtorr i munnen – inget mer.

Här på jobbet har hela dagen har varit trasslig, det är som om varje timme varit en trädgren som fastnat i den andra; jag har påbörjat en sak men har snabbt fått skifta över för att göra något annat, jag har gått mellan möten och haft långa samtal och sett en karta med Action Points där 43 punkter hade mitt namn, och jag tycker om den där känslan som lägger sig i magen av såna dokument – det är som en silverfisk av förväntan mellan revbenen. Jag hoppas att allt går vägen.

Lunchen blev microkort, jag jäktade gågatan ner med världens största längtan efter levande blommor men när jag kom till torget var tulpanerna sorgsna och buketterna trötta i plastfolie så jag gav upp och svänger helt enkelt förbi en blomsteraffär på vägen hem istället.
Just det! Svåra Lena ska på dejt med Max idag! Hon dök upp på jobbet med en lugg på utväxt och med hår som inte alls var samarbetsvilligt så jag akutbokade henne en klipptid och väntar nu spänt på att få se resultatet.

Jag tror att det kan bli bra det där, Svåra Lena och Max. Vi får hålla tummarna.

Innan, när jag inte själv bloggade, var jag bara inne någon gång i veckan och läste de bloggar jag fastnat för och det var inte mer med det. Ibland kunde jag läsa kommentarerna och förfäras över det hat som en del fick utstå, men det jag nästan reagerade mest över var alla dessa personer som tog sida när det förekom. De som gick in och slogs för en människa de inte kände. Jag tyckte att tanken var vacker men jag tyckte samtidigt att det kändes märkligt och kunde absolut inte se mig själv bli så engagerad i någon att jag skulle ta några fighter utan att det skulle kännas larvigt.

Men sen jag själv börjat blogga har det där förändrats. Man kliver in i en värld med en himla massa nya människor och så lever man där. Jag läser så många bloggar nu och det finns något tröstande i det där; att titta in hos er och se hur ni har det. Och det slog mig igår att det känns som om jag fått vänner. Förstår ni? Någon jag läser och tycker om och känner igen mig i – någon jag skulle vilja gå och shoppa med eller öppna en flaska vin hos eller bara prata med, någon jag instinktivt vet att jag skulle tycka om även ”på riktigt”. Personer som jag skulle vilja träffa. Och det är lite otäckt, är det inte det? Jag måste, trots att det är pinsamt, erkänna att jag ibland känner mig som den där lilla skolflickan igen som sneglar på hon i parallellklassen och tänker ”Oj vilken häftig människa” och önskar att hon satt hemma hos en själv istället, på ens golv, och lekte med ens finaste My Little Pony.  Och ibland känner jag mig lite som en stalker som lurar i buskarna och smygtittar på sånt som inte rör mig, för skrivandet är så privat och att läsa någon är väl (för mig) det mest ”på riktiga” man kan lära känna nån. Egentligen.

Och plötsligt förstår jag allt det där. Bloggträffar, kommentarer. Men framförallt förstår jag de personer som tar andras fighter för om någon skulle skriva något nedlåtande till de som finns i min bloggvärld skulle jag förmodligen tända till som en katt, jag också. För att det skulle vara en strid jag ville ta.

Är det inte märkligt?