Fråga mig inte vad som hände, men någonstans vid Nässjö var det som att någon slog på en strömbrytare i mig och med ens var jag förkyld. Inte bara lite snorig utan helt och fullt andas-med-munnen-snörvla-och-få-glansiga-ögon-förkyld, och resten av dagen har jag suttit med en halsduk flera varv runt mig och med uppspärrade ögon försökt verka dunderalert och nicka ivrigt när någon säger något och säga ”ja ja ja precis!” och le över halsdukskanten. När vi slutligen var tillbaka på järnvägsstationen för att vänta på tåget till Malmö sjönk jag ihop till en liten hög i min kappa och snörvlade ”fiiii fan” och tvingade produktchefen att snatta metervis med toalettpapper från herrtoan så att jag kunde ställa mig i ett hörn och snörvla ensligt.

Taxifärden hem satt jag tillbakalutad och sög åt mig stolsvärme som en svamp och lyssnade med halvslutna ögon på hur taxichauffören avhandlade Tunisien, priset på pasta, stressrelaterad halscancer och hotpants, och när han äntligen var framme brydde jag mig inte ens om att han parkerat på Mf´s landningsbana till uppfart; jag var i princip beredd att hålla fram plånboken och säga ”här, ta vilket kort du vill” bara för att slippa vänta på att den där evighetsmaskinen skulle suga in mitt företagskort, verifiera, verifiera lite till, få en kod, verifiera och sen retsamt långsamt brumma ut kvittot i handskfacket medan näsan rann och tröttheten låg som en yllerock över kroppen.

Men jag satt snällt kvar och väntade, sen vältrade jag mig ur bilen, genade genom MF´s japanska trädgårdsavdelning (småsten, konstigt placerat staket i olika höjder och runda porslinsbollar i medelhavsblått) och nästan rann in i hallen, där mannen förvånat tog emot mina väskor och såg på hur jag drog mig till soffan där jag slutligen sjönk ner med en suck och tok emot den obligatoriska salukiattacken.
Och nu har jag fått nomnom-Lasagne, kryapådigkramar och världens vackraste spegel, och imorgon mår jag säkert finemang igen men på övervåningen väntar en värmemadrass, en Carpe Diem och en iPad med Mad Men och just nu kan jag inte tänka mig något bättre än just det.

Jag är på väg till Linköping, X2000 gungar som vanligt och jag och produktchefen funderar över hur det kommer sig att det alltid luktar kåldolmar på de där tågen och varför folk tror att andra inte hör när de pratar högt i sin mobil om saker de kanske inte borde. Just nu sitter mannen bakom mig och gastar om hur hemskt det var i fängelset, hur han avtjänat åtta månader bland albaner, hur han fixar en volvo för 60 % av priset och hur hans tjej i all jävlighet dragit med grannen längst ner på gatan.

Men förstaklass-sätena är sköna, man får några timmars ostört arbete och cafévagnen har mjuka Ahlgrens Bilar som fastnar i gommen när man äter dom. Och snart blir det ett snabbt affärsmöte med handskakningar, skratt och ryggdunkande och ikväll är jag hemma igen och kan sträcka ut mig i badkaret och ropa ”älskar du mig?” och dricka mangojuice.

Blev visst ett litet utbrott igår angående curlade arbetstagare. Jag hade bara haft ett samtal med en vän som har galen obalans i sin personalgrupp och det fick igång mig så som det oftast gör, men jag är fortfarande fullt och fast medveten om att jag själv inte är så himla lätt att handkas med.

Som anställd är jag nog ganska krävande. Jag är ett A-barn och överpresterar (ibland ohälsosamt) mycket men jag blir väldigt snabbt uttråkad. Jag kräver utmaningar av min arbetsgivare, så snart jag känner att jag håller på att stagnera så får jag panik. Jag tycker om att ha mycket att göra och jag frodas av att lösa problem. Jag får aldrig, aldrig ha en uppgift som jag faktiskt kan bli klar med för så snart den är klar så går luften ur mig. Det bästa jag vet är att ta över dysfunktionella avdelningar och sen jobba upp dom till att bli högpresterande – men så fort jag märker att det flyter på av sig själv måste min arbetsgivare vara snabb med att ge mig en annan nöt att knäcka. Det är därför jag har valt just försäljning – det är sällan man blir färdig med att lägga pusslet. Och det är därför jag älskar min arbetsplats; jag får alltid lite för mycket i knäet så snart jag uttrycker att jag är rastlös och sen har jag en period med racertempo tills jag njuter av stillhet ett litet tag, stegar in och ber om mer och börjar om igen. Jag njuter av Sisyfosarbete.

Som chef tror (hoppas) jag att jag är rättvis. Jag ger väldigt mycket frihet under ansvar, men jag kräver också mycket av min personal. Eftersom jag så sällan sätter raka regler kräver jag att de efterföljs när det väl sker. Jag är tydlig med att jag inte vill behöva förlora humöret för att saker och ting ska ske. Jag tror att det bästa med mig är att jag är genuint intresserad av min personal, att jag arbetar mycket med att entusiasmera och att jag försöker anpassa mitt ledarskap efter både situation och individ. Det sämsta? Att jag är väldigt rak och att jag har svårt för att bli ifrågasatt. Jag kan villigt erkänna att jag har en liten ”därför”-mentalitet; jag vill inte behöva förklara alla mina beslut alla gånger utan förväntar mig ibland att alla automatiskt ska förstå att allt jag gör gör jag av en anledning. Och det är nog inte så lätt alla gånger.

Och slutligen; som kollega, tror jag att jag är rolig. Jag försöker sprida glädje och jag engagerar mig i folk. Jag är noga med att lyfta fram de jag tycker förtjänar det och jag strösslar beröm. Men. Jag är nog inte rolig att arbeta med om man vill samma sak som jag, för jag är galet målmedveten och jag har väldigt svårt för att acceptera ett nederlag. Jag gör inget på bekostnad av någon annan men jag håller inte tyst om vad jag vill och hur jag vill det. Just nu är vi två personer som slåss om Världens Roligaste Grej på jobbet och när jag kom på (halvvägs i processen) att ”vänta, det där vill ju jag göra” så påbörjade min egna välstrukturerade presidentkampanj. Jag har lobbat arslet av mig och jag har varit väldigt tydlig mot mina chefer med att ”jag vill göra det där, jag kan göra det där bättre, och jag tänker slåss för att få göra det” och jag har rakt och ärligt frågat vad som krävs för att det ska gå till mig. Jag har engagerat anhängare som talar för min sak och varje dag påminner jag om hur fantastiskt jag skulle sköta projektet. Är man då själv lite mer klassiskt tillbakadragen är jag garanterat det värsta man kan råka ut för. I slutändan är det ju ändå andra som bestämmer vem det blir, men om jag förlorar så vill jag iallafall veta att jag har gjort allt vad jag kunnat för att ge dom en möjlighet att välja mig. Man kan inte bara sitta och vänta på att bli uppmärksammad. Ibland måste man skaka om i paketet lite.

Och ni? Hur är ni besvärliga att ha med att göra?

Idag har varit en riktig pansarvagnsdag, jag har plöjt genom möten och samtal som en stridsvagn, tryckt mobilen mot örat och lagt strategier samtidigt som jag klistrat upp 200 lappar på väggen med tejp och försökt trycka i mig en chokladkaka som lunch. Om de inte kommer för tätt är såna dagar fantastiska; när man är uppvarvad och nästan varm om öronsnibbarna och när hjärtat slår lite för fort och fingrarna skakar om man stannar till tillräckligt länge för att hålla dom framför sig, och när hjärnan känns som ett stor garnnystan av idéer man bara precis får tag på och när ingenting känns omöjligt, och när man sitter på bussen på vägen hem och undrar var tusan de där tio timmarna tog vägen egentligen. Då känner jag mig levande.

Men lika skönt som det är att bli uppskruvad och fingerskakande, lika skönt är det att komma hem och börja försöka varva ner. Jag känner mig som en speldosa inuti med en ballerina som snurrar runt, runt men efter att få ha lagat mat i en halvtimme (lasagne med getost i köttfärsen – man kan dö litegrann av den) och fått smutta på ett glas vin och prata av mig som ett vattenfall med mannen känner jag hur det snurrar långsammare tills det slutligen klickar till och stannar. Och då. Då kan jag upptäcka saker utanför mig själv igen. Som hur maten smakar. Hur Tooka ligger tungandad och varm på ryggstödet av soffan som en salukiboa mot min axlar. Hur andningen blir jämnare.

Så nu, nu ska jag njuta av min onsdag. Nu när jag är medveten om den igen.

Jag är en ganska lugn person får jag nog påstå. Jag tycker om de flesta människor, jag tror gott om alla tills motsatsen bevisats och det finns inte särskilt mycket som får mig ur balans; framförallt yrkesmässigt. Och när det väl händer så är jag lite Bree Van De Kamp sådär; jag är expert på att andas lugnt, att ha ett mjukt leende och verka sval trots att det rasar en majbrasa bakom revbenen.  Men ibland… Ibland möter jag människor som får mig att helt tappa hakan. Komma ur balans. Ta tag i bordskanten med ena handen för att påminna mig själv om att det som händer är på riktigt och att jag måste andas lugnt, ett andetag efter det andra. Och då handlar det allt som oftast om människor som har en totalt annorlunda syn på arbete än vad jag har.

Jag. Vet. Inte. Vad. Som Har. Hänt.

Men ibland pratar jag med unga människor som sitter och häver ur sig saker jag måste skaka på huvudet för att förstå att de verkligen sagt. Jag pratar med vänner till mig som arbetar med personal och som berättar historier som får mig att åla mig som en mask på stolen och säga ”nääääääj men vad gööör dom?” och nervöst pilla med håret. Det finns tre såna typer. Den första är Den Evigt Bittra. Jag hör 20-åringar som sitter och klagar på sin arbetsplats och vägrar se någonting positivt och skyller sin olycka på chefen, arbetsplatsen, kollegorna eller vädret. Oftast är de individer som det inte går särskilt bra för och de envisas med att vara martyrer och skylla Allt På Alla Andra och det som jag häpnar mest över är bristen på eget ansvar.

Jag arbetade för längesen med exakt en såndär tjej i personalgruppen och hon var som gift. Hennes negativitet låg som trådar i korridorerna och inte en enda gång under året hörde jag henne skratta. Allt var katastrof. En gång tog hon med mig in i konferensrummet och beklagade sig över hur företaget för tre år inte gav henne en julbonus. Tre år sen. Och där satt jag och tittade på henne och skakade på huvudet och undrade hur man kan gå i tre år och vara så bitter.

– Sara, lyssna, sa jag. Du måste någonstans se ditt eget ansvar. Du kan inte slösa såhär mycket energi på saker som skett för tre år sen. Vi kan ju inte gå tillbaka och ändra i tiden, eller hur? Så du måste någonstans bestämma hur du vill göra. Antingen så surar du en dag över den förlorade julbonusen, bestämmer dig för att det var det, och ser framåt. Eller så bestämmer du dig för att ”nej, det här känns inte okey, jag kan inte arbeta under de här förhållandena” – och så går du. Hittar något annat. Men mellantinget; det finns inte. Du kan inte gå i tre år och vara bitter.

Hon förstod inte. Och det faktum att hon låg lägst än alla på samtliga rapporter var alla andras fel än hennes. Och sånt driver mig över kanten.

Detsamma gäller för typ nummer två; De Som Saknar Självbevarelsebrist. Det är de personerna som underpresterar på en arbetsplats och ovanpå detta kräver en massa saker. Nu arbetar jag ju i en extremt prestationsinriktad bransch så det kanske är annorlunda i andra, vad vet jag, men ibland undrar jag om överlevnadsinstinkten har avlats bort i generationer och nu, när det nått 90-talisterna, helt försvunnit. Jag satt för två år sen med en sån kille som aldrig någosin nådde upp till sina uppsatta mål men som ändå tyckte att det var en bra idé att vara fruktansvärt jobbig. Han klagade, han ställde krav, han la timmar på att författa långa dokument om orättvisor han kände att han var utsatt för och det gick evigheter åt att sitta i möten och diskutera och vända på saker och förklara att ”nejdå, det handlar inte om att kvalitetsansvarig är ute efter dig, det avtal du hade lämnat in var helt enkelt bara inte korrekt”. Han tog livsandarna ur mig. Varje kväll kom jag hem och sjönk ner i ett varmt bad och låg där i en halvtimme och suckade och klagade för kaklet, och jag kunde bara inte förstå hur man inte själv förstod att ”okey, jag ligger jäkligt risigt till, företaget tjänar runt 15 kronor på mig i månaden – det kanske är läge att ligga förbaskat lågt”. Var tog överlevnadsinstinkten vägen? Om jag underpresterar, varför lägger jag inte mer tid på att göra mig själv oumbärlig av andra orsaker istället – som att vara bra för gruppen, bra för arbetsmiljön, bra för andra?

Den tredje, och sista kategorin, är Vad Får Jag Ut Av Det. De personerna som tror att varje dag ska de kunna kräva någon form av belöning för att kunna jobba. De som måste ha en tävling för att göra sitt jobb, de som varje dag (oavsett hur det gått) måste ha en stor klapp på axeln och ett rungande Heja Dig! – annars sätter de sig bara ner och gör minsta möjliga och spenderar resten av tiden på att hänga på fejan och chatta med kompisar. När man påpekar att de faktiskt har gjort ungefär en fjärdedel av vad de borde lutar de sig tillbaka och säger ”Och? Varför ska jag göra mer? Vad får jag för att komma hit och prestera bra?”. Vid de tillfällena har det hänt att jag har svarat ”Du får lön”. För det är så det är.

Är jag helt fel ute? Jag hyser enorm respekt för mina chefer och även om jag kan slåss för saker fram tills de är bestämda så fogar jag mig direkt när beslutet är taget. Jag vet att det är de som betalar min lön. Jag vet att om jag underpresterar så har de ingen som helst skyldighet att ha kvar mig bara för att vara schyssta. Om jag arbetar med chefer eller ledning som fattar beslut eller agerar på sätt jag inte kan acceptera; tja, då söker jag ett annat jobb. Det finns en formel som jag försöker leva efter så långt det är möjligt och som innebär:

Low competence + good attitude = keep
High competence + good attitude = keep
High competence + bad attitude = out

Jag kan inte kräva en massa specialbehandling för att göra mitt jobb. Först gör jag mitt jobb upp till vad som är förväntat av mig, sen kan jag komma och snacka om förmåner.

Jag vet inte vad som har hänt. Jag kanske svamlar? Men ibland känns det som om jag är den enda personen som tycker att arbete inte är en rättighet.