Jag har fått feber. Ingen influensafeber, bara den där noll-komma-nånting graden högre som gör att ögonen svider och luften närmast huden känns varmare som vattnet närmast ytan i en insjö – det som blir uppvärmt och är snällare mot huden än det uppfriskande kalla som finns längre ner.

Det kom på planet på vägen hem så jag rullade ihop jackan till en boll, la den som en kudde mot affärsområdeschefens axel och somnade. Tyvärr är ju inte sträckan Stockholm-Malmö någon långkörare, så jag hann bara slumra till i en halvtimme eller så innan hjulen slog i landningsbanan och det var dags att kliva av, men nu är jag hemma och kan utnyttja min nyfunna feber maximalt. Jag sitter i soffan som en liten boll under filten och ojar mig och njuter av att få en sval hand på pannan, apelsiner uppskurna i lagom stora klyftor, polkachoklad och en mild nackmassage.

Fast jag är ju inte toksjuk egentligen. Inte värre än att jag kan sova bort det inatt liggande som ett C runt en salukirygg och med en älskads andetag i nacken. Imorgon kommer jag att vara frisk och förkylningsfri igen. Säkert.
Så nu får man ju passa på.

Nu är min utbildning klar, halsen har fått värma upp sig och jag är halvsvettig av att ha stått och vevat i två timmar och gjort konstiga liknelser och fått nyanställda att fnissa bakom sina kollegieblock. Jag älskar det; att stå i mitten och elda upp mig tills små slingor av håret letar sig ur hästsvansen och faller ner i ansiktet och kinderna blossar av värme, adrenalin och ansträngning.

Har ni det bra?

Här uppe är det kallare än vad jag blivit van vid, snön ligger knastertorr längs trottoarerna och mina fingrar saknar vantarna jag glömt någonstans där hemma men Lush doftar karamellaffär och jag får helt enkelt inte nog utan fyller påsarna med badbomber, handskuren tvål och schampoo som doftar paradisö. Om någon timme går flyget tillbaka, men fram tills dess ska jag handla klart, gå tillbaka till kontoret och fortsätta att fylla nyanställda med skräckblandad förtjusning.

Flygplats, Dagens Industri och Affärsresenären. Galet vuxet.

(Det fattas bara en kaffe också, eller hur? Nu hatar jag ju kaffe, men man kan ju alltid låtsas. Jag kan köpa mig en stor chai och så kan alla andra tro att det är kaffe och sen kan jag bläddra lite i Affärsresenären med bekymrad min och sörpla mitt hittepåkaffe och ringa Mycket Viktiga Samtal med hög röst så att alla i vänthallen hör. Och så ska jag gå fram och tillbaka med bestämda steg med Dagens Industri avlångt ihopvikt i handen när jag pratar och ibland ska jag stanna upp framför de stora fönsterna ut mot flygplatsen och väga lite på tårna när jag hummande lyssnar och sen ska jag prata igen och gå bestämt och dirigera orden med min Dagens Industri. Ja. Det kan jag roa mig med. Nu ska jag gå och köpa en chai).

Vaknar upp med tjock hals och med huvudet omtöcknat av Mad Men-drömmar. Jag har ju haft ett litet Mad Men-maraton i helgen och sett nästan en hel säsong på raken så nu är mitt undermedvetna fullpumpat med snäva kjolar och långa cigaretter. Jag måste medge att det är med lite sorg i hjärtat jag kliver in på kontoret och upptäcker att det tyvärr inte kommer bli en dag där jag har höga klackar och pennkjol och dricker bärnstensfärgad whiskey ut kristallkaraffer. Synd. Det är aningen för lite whiskey och cigaretter och skrivmaskiner i det svenska näringslivet.

Hursomhelst. Idag flyger jag till Stockholm för en dagsvisit. Ska hålla en utbildning men hade även tänkt passa på att plundra Lush, dammsuga Krabaten, dricka varmt och stoppa i mig alla typer av förkylningsdämpande som finns. Än så länge sitter det bara i halsen och får mig att låta som Anki i Anki och Pytte, men om jag har otur kommer jag snart att snörvla och få glansiga ögon och sitta för mig själv på kontoret och muttra och badda näsan med fuktcreme.

Nu ska jag samla ihop mig och ringa affärsområdeschefen och påminna honom om att han lovat att plocka upp mig på väg till flygplatsen. Han är en mycket glömsk man.

Just när man börjat prata om våren kommer snön igen i form av stora krispiga flingor som gör ett nästan isande ljud när de träffar bilen. Jag och Svåra Lena står efter pilatespasset utanför dörren och suckar och rycker på axlarna. Inget att göra åt.

Här hemma möts jag av att mannen oväntat nog spelar Nationalteatern. Vi pratar om det ett litet tag men han hävdar att det absolut inte beror på någon form av begynnande livskris (min teori) utan mer på att musiken är ”svängig” (hans teori). Han upphör aldrig att förvåna mig.

Och nu? Nu ska jag tvinga bort en begynnande förkylning med färsk ananas, Amedei-choklad och kyssar.