Så var man hemma igen; samma jag som innan fast ändå inte. Kroppen värker av skratt och skidtimmar och jag är in till döden matt av lycka; hjärtat slår som en galning och fnisset bubblar mellan revbenen. Det har varit fantastiska dagar.

Vet ni? Det känns som om jag är femton och har varit på läger; alla känslorna ligger utanpå och ingenting får plats i kroppen och jag har miljoner historier att berätta men ingen kommer att förstå hur roliga de egentligen är eftersom bara vi varit där för att se dom. Jag har skrattat så jag tappat luften, jag har suttit i en bil med pannan mot knäna och kippat efter andan, jag har legat på rygg i en skidbacke och hört snöns sand-under-vatten-ljud och kisat på en skidlift genom skratt-tårarna, jag har lutat mig mot kollegor och känt deras skratt hoppa från deras axel in i mig sen tillbaka igen och jag har älskat varje sekund av det. Vi har varvat timmar av produktivitet med timmar av fnissande, jag har lärt mig att skotrar går vansinnigt fort i nedförsbacke, vi har vandrat genom kvällsskog så kall att man ser frosten falla för att slutligen hamna i en kåta med elden sprakande bakom oss och med älgfilé på tallriken. VD:n har dragit en skoter in i ett träd, kundtjänstchefen har dragit axeln ur led på en skidlärare, vi har druckit champagne och fuldansat i en skybar, vi har åkt vilse med en taxichaufför vid namn Åge, vi har tappat bort PR-chefen i skogen och vi har lärt oss att hur mycket vi än tyckte om varann innan så finns det plats för att tycka om varann ännu lite mer. Jag kunde inte bett om ett bättre företag och jag kunde definitivt inte bett om en bättre konferens.

Jag har 600 bilder och minnen för livet med mig hem, men nu måste jag duscha färjan ur håret och sen se vad ni har haft för er när jag varit borta. Hur konstigt det än låter har jag saknat er.

Nu är vi halvvägs framme och jag är helt matt av skratt och bilens rutor är igenimmade och datorn är skållhet i knäet. Vi äter lösgodis och leker billekar och ”gissa låten” på Spotify och nyss råkade VD:n snatta kylarvätska från Statoil. Hysteriskt.

Hoppas ni har världens bästa onsdag, ni också.

Jag är inte klar med hälften av analyserna, lunchen bestod av en sockerbulle och ett vaniljhjärta, jag har en CPO-rapport som väntar på min uppmärksamhet och jag har gått halva Lund runt, men om en timme går bilen och skratten regnar redan tätt här inne.

Det händer något med hela luften i ett rum när det är konferens på gång; gesterna blir större och samtalen mer högljudda och alla kostymklädda blir yviga i håret och sänker axlarna och ser inte riktigt ut som de brukar, och det är underbart. Jag gillar det där, att få se folk i ett nytt ljus, när de är avslappnade och mjuka och skrattar med öppen mun. Vi är inget stressat bolag över lag, men ändå blir skillnaden så tydlig.

Nu blir det en sista kopp varm choklad och en extra växel för att bli klar med allt! (Och återigen; tack för alla hälsningar. Ni är så himla fina).

Väskorna är uppsläpade på kontoret, affärsområdeschefen har skrattat och skakat på huvudet, Svåra Lena försöker förklara hur man knäpper ett par pjäxor och varför hon ska bli tillsammans med en ornitolog och själv sitter jag med Trysilagendan i handen och smälter det faktum att jag på lördag ska ut på fyra timmars skotersafari.

Jag hoppas att jag har tillgång till nätet dit vi ska, men det tror jag. Och kameran ligger i säkert förvar i väskan. Så jag tror att jag ska kunna uppdatera er på hur många ben jag bryter per dag och hur många gånger vi får marknadschefen att åka pulka och hur det går för en skidlärare att få alla att åka i en åtta. Men just nu måste jag sammanställa ett ton information och hinna med ett möte i Lund och försöka övertyga affärsområdeschefen att vi inte ska lämna en av mina väskor kvar på kontoret.