Vi tog med oss flickorna ner till havet igen och solen har varit riktigt trött idag och legat längs med horisonten sen i morse och där, mellan ängarna och havet, fick flickorna springa sig trötta medan vi stod och stampade och värmde fingrarna i varandras armhålor.

Och nyss kom grannen förbi med sina islänningar så nu klappar hjärtat lite fortare och händerna doftar häst.

Som vanligt när mannen har sovmorgon vaknar jag av någon konstig anledning mycket tidigare, så jag har smugit ner i köket och börjat göra iordning frukost tillsammans med Ane Brun och The Supremes. Klockan är strax efter åtta men pappa MF är ute och piskar mattor ganska vildsint. Jag antar att man måste ha något att göra när det inte kommit mer snö att skotta bort.

Idag ska jag packa in oss alla i bilen och åka in till stan. DHL ringde igår och ville kolla om jag var på plats på jobbet eftersom de hade ett paket till mig. Mycket spännande. Förmodligen en återförsäljare som vill säga god jul. Kanske skulle man passa på att kolla mellandagsrean också? Har ni gjort det? Jag får alltid aningens panik av att skyfflas runt i en hysterisk folkmängd och så är jag en såndär lättlurad jäkel som köper saker jag aldrig skulle ha på mig bara för att det är nedsatt. OOOO titta! Den har kostat 2500 kr nu kostar den bara 1200! Och sen kommer jag därifrån med ett nattlinne i krossat sammet som jag försöker svassa runt och känna mig glamorös i tills jag får en köldchock. 1800-talshus är inte gjorde för nattlinnen.

Nä. Tacka vet jag nätshopping. Har redan dammsugit TinTinStyle, Cést La Vie, Lantz Möbler (gräslig hemsida men oj oj oj vilka vackra saker, titta under miljöer) och Campadre. Fantastiskt mycket skönare än att bli dragen i håret på en rea.

Jag är trettio år gammal. Ändå blir jag fem när han ringer och jag säger hej pappa! och allting blir precis som det ska vara. Vi är inte såna som pratar varje dag, det behövs inte. Vi har våra fredagssamtal när jag får hans jobbtrötta röst och han får min,  och ibland pratar vi mitt-i-veckan när han är ute och kör bil så att hans röst blandas upp med det dova susandet från motorn och var sjunde ord försvinner. Aldrig om något särskilt, mest bara hej hur är det med dig för att få den där känslan av att vi faktiskt har varann där på varsin sida om tråden.

Och nu var det nog för längesen vi sågs och åt hummersoppa och analyserade varann vildsint gestikulerande. Jag tror bestämt att det är dags för ett besök. Dessutom saknar min kamera västkusten och alla klipporna och ljuset bakom badholmen.

Jag är en sån som har känslorna litegrann utanpå huden; jag reagerar och jag känner och jag lever mig in och jag kan vara kvar i en känsla länge, tills jag byter till någon annan känsla eller reaktion och plaskar runt i den ett tag. Min affärsområdeschef brukar skaka roat på huvudet och kalla mig känslig när vi har road trips och jag börjar gråta för att han berättar fina saker om sin familj. Jag blir så lätt berörd, det är nog ordet. Det som berör mig mest är när människor är fina mot varann, när det är osjälviska, varma handlingar – som när någon komplimerar utan baktanke eller när folk hjälper varann eller när det visas godhet över lag. Då gråter jag. Jag gråter även åt allt det andra i livet som är vackert; som vänner som möts på en perrong när de inte setts på länge eller när gamla människor hälsar på varann på gamla människors vis, när de tar tag i varandras båda händer med sina och lutar sig mot varann som för att liksom ta stöd av varandras livsvärme.

Men upprörd? Det blir jag ganska sällan. I mitt arbete kan jag ha några knappar man kan trycka på och då kan jag formligen explodera inombords men det syns aldrig utåt. Jag blir arg av jag kan inte, av martyrskap och av människor som är bittra och negativa och använder sin energi fel. Särskilt om det är unga människor som slösar så mycket tid på att vara bittra över saker och ting de faktiskt kan förändra, istället för att bara ta sig i kragen och förändra dom. Orättvisor gör mig arg. Och så den största knappen; översittarattityder. Det finns ingenting som sätter igång mig så mycket som just det. Jag har blivit uppfostrad till en självständig kvinna, förmodligen för självständig, men när någon tror att de ska komma och tala om för mig hur jag ska göra mina saker – då är det som om tusen hästar släpps lösa och ingenting kan tygla dom. Förmodligen därför jag blev chef. Men jag minns så väl en pojkvän jag hade en gång i tiden som tyckte att han skulle komma in i mitt hem och bestämma vilka som fick ringa till mig. När jag väl förstod att han inte skojade så startade den där skogsbranden i mig, den som får mig att luta mig tillbaka med små smala ögon och starta ett krig. Vi blev inte långlivade.

Jag måste få vara fri. Jag kan kompromissa om mycket men jag måste få ha det som är mitt och som jag gör på mitt sätt. Först då kan jag tyglas.

VVS:aren skulle ring i morse, men eftersom ”i morse” betyder ”i eftermiddag” på hantverkarspråk så hörde han av sig ungefär vid ett och berättade att nu minsann, nu kommer han. Så jag smsade Svåra Lena och skrev att hon skulle ha en karl på besök om ungefär tjugo minuter och att han lät vansinnigt snygg. Hon blev helt till sig och plockade fram tutt-tröjan och pälsmössan och började kedjeröka och nu står hon där ute och fnittrar medan en lång, gänglig rörmockare svassar runt henne med tänger och plaströr och stora nyckelknippor. Det kan bli bra det här.