Jag är trettio år gammal. Ändå blir jag fem när han ringer och jag säger hej pappa! och allting blir precis som det ska vara. Vi är inte såna som pratar varje dag, det behövs inte. Vi har våra fredagssamtal när jag får hans jobbtrötta röst och han får min, och ibland pratar vi mitt-i-veckan när han är ute och kör bil så att hans röst blandas upp med det dova susandet från motorn och var sjunde ord försvinner. Aldrig om något särskilt, mest bara hej hur är det med dig för att få den där känslan av att vi faktiskt har varann där på varsin sida om tråden.
Och nu var det nog för längesen vi sågs och åt hummersoppa och analyserade varann vildsint gestikulerande. Jag tror bestämt att det är dags för ett besök. Dessutom saknar min kamera västkusten och alla klipporna och ljuset bakom badholmen.
Mysigt precis som det ska vara =)
Jag saknar också min pappa. En pappa som fanns där när man var liten och behövde hjälp, men han hade inte tid. När man behövde skjuts till en vän som bodde långt borta, han hade inte tid att skjutsa. Nu när mina barn är stora och vi pratar om hur det var när jag var liten, då saknar jag min pappa, saknar att han hade tid med mig och nu….Nu saknar jag att han inte har tid med mina barn….