Att ha sett för mycket Cops.

Det finns många skillnader mellan att bo i lägenhet och att bo i ett hus från 1800-talet. Det är svinkallt på mornarna, till exempel. Man har tak som läcker. Man kan gå ut för kvällsrundan i onepiece och sin mans gympaskor en fredagskväll utan att springa rakt in i en grupp piffade, Tresor-doftande människor och komma på att ”just ja, det är fredag”. Varmvattnet tar slut lite fortare. Och så vidare. Men den största skillnaden är nog ändå alla ljuden. Alla knackningar, rasslanden, skrapningar som hörs lite då och då och skrämmer livet ur halvneurotiska storstadsbor som mig; som har tänt av på energidrycker och sett för mycket Cops. Som i morse:

– Älskling?! väste jag och petade mannen i sidan. Hörde du?
– Mmm?

Måttligt intresserad. Själv låg jag klarvaken och lyssnade efter det konstiga ljudet jag kunde svära på att jag nyss hörde. Och så var det där igen.

– Älskling!

Funderade ett tag på att ta en av flickorna med mig ner och titta men kom på att det knappast är amstaffer som huserar i min säng, utan lata delikata varelser som knappt kan skälla. Så jag nöjde mig inte med att bara peta den här gången. La mina iskalla fötter mot hans vader. Gjorde susen.

– Va?
– Hörde du?! Det är någon där nere?
– Nejdå.
– Johooo.

Rassel igen. Mannen suckade djupt, svängde benen över sängkanten och började den iskalla resan genom huset iklädd boxershorts och med mig i släptåg. Och naturligtvis fanns där ingenting. Men nu sitter jag här i soffan, klarvaken, under en mohairfilt och suger på en kopp saffransthé och tittar på Mary – Queen of shops och är övertygad om att någonstans i den här skånelängan sitter en inbrottstjuv och häckar. Antingen det, eller så kommer jag snart få vara med i Det Okända och dra runt ett sönderpermanentat medium och säga mmmm, verkligen, jaså och titta rakt in i kameran i släpljus och berätta om ljuden jag hör på mornarna medan mediumet rasslar med måsfjädrar och Malin Berghagen moderligt stryker mig över ryggen.

Som sagt. Lite skillnader.