Jag är född i en skara av tre och är, om ni inte listat ut det ännu, minstingen. Jag är den som störde mina syskon och alltid ville vara uppe lika sent och som ville se ut som min syster – allt det där. Dessutom var jag ett ganska creapy barn som satt tyst för sig själv och lekte och hade alla vroooom-ljud inne i huvudet istället, men det är en annan historia. Hursomhelst. Jag har två syskon.

Jag har en syster som är den vackraste människan jag vet. Hon är mjuk och vidjesmal och har pianofingrar och när jag växte upp fanns hon där för mig på alla sätt man kan räkna. Hennes rum fanns alltid bara några dörrar bort och hon sov med halvöppna ögon och när jag kom intassande på morgonen var hon alltid nästan febervarm, men lyfte på täcket och lät mina små kalla fötter komma in och somna om hos henne utan att knappt rycka till. Hon fnissar hi hi hiiii när hon skrattar och hon röker för mycket och har en egentligen för svart humor för sitt eget bästa. Och fyra barn.
Nu bor hon själv med dvärgarna och tre hundar i ett radhus med rosa kök och alltsomoftast vill jag åka dit och lyfta henne ur tiden och strössla henne med guldkonfetti och ropa heja! bästa i världen! och snurra runt henne tills hon är mindre trött och håret sträcker på sig av lycka – men ni vet hur det är. Man gör det inte tillräckligt ofta. Det är en sorg i mig.

Men varje dag, oavsett vad som hänt, låter jag henne veta att jag älskar henne. Varje dag. Och det är nog det viktigaste.

Och sen har vi min bror! Min mörka, varggrinande, hysteriskt roliga bror med de pressade skjortorna och de kraftiga handlederna; han kan allt det som ingen annan kan och fortfarande är han liksom insvept i det där storebrorsglittret som aldrig verkar försvinna trots att man blir äldre. Vet ni vad jag menar? Han är och förblir den starkaste i världen, Den Som Kan Spöa Din Bror Närsomhelst.

Han är den som har lärt mig att fiska och att skjuta hagelgevär och att skura folk jag inte tycker om med toalettborsten, och när han skrattar kiknar man liksom inombords för han låter precis som Eddie Murphy och han kan hela Dont worry be happy utantill (som resten av den manliga delen av vår släkt) och när jag var liten stod han, farfar, pappa och farbror Anders i vårt sommarstugekök på västkusten och sjöng den högt och stekte pannkakor medan jag satt på kökssoffan och skrattade och vinden blåste in farmors vita spetsgardiner genom fönstret.

Men nu är han vuxen och har skaffat sig två barn och ett hus med stilrena möbler och vi förstår oss inte riktigt på varann och vi ses alldeles för lite sådär som det lätt blir, men jag saknar honom

åh! jag saknar honom

och han är den starkaste storebrodern i världen.

kan jag minnas doften från havet.

Smekmånad kan vara det bästa drömdigbortochglömattdetärtiominus-knepet som finns.

Idag är det så kallt att fingrarna stelnar i tumvantarna. Rysskyla kallar folk det och letar fram gamla pälsmössor och står och stampar vid busshållsplatser och röken stiger ur munnen på en i små pustar när man pratar.

– Titta! säger jag till min man och pekar. Ser du? Livsandarna lämnar mig!

Men han bara skrattar och värmer min nästipp med tummen.

Nu är det sista veckan innan semestern och jag kan knappt tro det. Bara fem arbetsdagar till sen har jag drygt två veckor på mig att gå hemma och flytta på skåp och pilla med saker och baka och anordna världens Norénjul. Det är en Norénjul inte bara för att det är första julen vi anordnar som gifta och i vårt nya hus, utan mest för sällskapets skull. Det kommer att bli en intressant skara bestående av min mamma stridsvagnen och hennes fluffiga man, min fina drogliberala svägerska, min syster och de fyra dvärgarna, Svåra Lena, mannen, mannens pappa, åtta hundar (alla från min sida såklart, kvinnorna i vår släkt har något för hundar) och slutligen mannens mamma (som inte tycker om hundar. Alls).

Ja.

Det kan bli spännande, det här.

Jag spenderar söndagen så som söndagar oftast spenderas bäst; i soffan med ett polkachoklad på magen och med ett dvdmaraton som aldrig tycks ta slut. De där jäkla skåpen jag tjatar om hela tiden har blivit försenade men är utlovade att dyka upp efter 18:00 idag så det är litegrann som julafton.

Och just det! Jag har fått för mig att jag borde ha en symaskin. Inte för att jag har en aning om hur man syr för det har jag verkligen inte, men jag har liksom fått för mig att jag skulle kunna tillverka alla möjliga underbara saker om jag bara hade en. Som kuddöverdag och ett lapptäcke med marina tyger till exempel. Eller en kappa till min brorsdotter. Vadsomhelst.

I väntan på symaskinen och stordåden den kommer att uträtta dammsuger jag nätet efter fler gamla skrangliga möbler att ta hem och ge en plats och förälska sig i. Våra 140 kvm känns plötsligt betydelselöst små när man hittar skåp efter skåp som behöver räddning. Jag är en sån missbrukspersonlighet – jag hittar saker som jag faller hejdlöst för och sen gör jag det gång på gång på gång tills jag inser att det har börjat bli aningen sjukligt och hittar något annat. Jag gör det med allt. Damien Rice, polkachoklad, energidrycker, hundvalpar, olivträd, handväskor, ugnsbakade potatisar och bodylotions som doftar florsocker. Allt.

Nu ska jag gå tillbaka till dvd-koman och den evighetslånga väntan på skåpen.