Igår var det julfest och idag sitter jag på kontoret med fyra timmars sömn i kroppen och dricker varm choklad och försöker smälta gårdagen. Det var magiskt.

På kontoret hade vi nomineringar och videoklipp och tal och alla stod samlade lutade mot varann och skrattade åt imitationerna och drack champagne och bytte julklappar med varann. Julbordet var som alla andra julbord med halvfulla medelålders kvinnor och slipsbeklädda män från olika företag som snällt köade för laxen och sjöngs snapsvisor i spridda skurar och med varierande intensitet, men showen –

Jisses.

Showen.

Det kan ha varit något av det sjukaste jag sett. Det var två män i 50årsåldern som sjöng ett himla hopkok av julsånger och gamla snyftare och hade läderbyxor och röda glitterskor och spelade stråkinstrument genom att jucka på dom, och stundtals bröt dom juckandet med någon form av improvisationsframträde där de skjöt ett piano fram och tillbaka på scenen och många bolag verkade konstigt nog trollbundna av det hela men på våra två bord var förvirringen total.

– Vem är det nu som ylar? frågade personalchefen och sträckte på sig för att se bättre.
– Jag tror att det är han med paljettbältet? Där? Han som ligger på plankan.
– Han? Tror du?
– Jag kommer att bli spiknykter av det här, inflikade ekonomikillen. Detta kan nog vara det mest oroväckande jag sett. Jag kan inte titta.
– Nämen vad gör han?
– …
– Jag tror att hans fiol föder… barn?
– Men gud.
– Ja.

Den ena läderbyxmannen tar upp en stackars kvinna på scenen och river av Cotton Eye Joe på fiolen och luftjuckar, och samtliga vid vårt bord sitter nedhasade med armarna i kors och benen utsträckta framför oss och försöker förstå vad tusan det är som händer egentligen.

– Varför har hon ridbyxor på sig?
– Va?
– Ridbyxor. Varför har hon det?
– Oj, jag vet inte. Hon kanske jobbar på kommunen?
– Nu gör han nåt igen. 
– Men! Inte okey! 

Kvinnan med ridbyxorna åker av scenen. Rökmaskinerna går på högvarv och läderbyxmannen nummer två sätter sig på en stol med känslotårar i ögonen och blicken mot horisonten och stämmer upp till ”Aaaaaaall by myyyyself”. Den ryska konsulten tittar menande på oss, för ihop pekfingrarna och mimar ”Loooomi”.

– Ojdå. Den låten!
– Varför sjunger han DEN? Vill han få alla ensamma jävlar i publiken att bli depressiva?
– Nu har han kjol på sig.
– Jag hänger inte riktigt med på repertoaren.
– Är detta någon form av… vad heter det… en sån show med folk som har speciella behov, ni vet? Min moster jobbar på en sån.
– Alltså… Jag tror tyvärr inte det.
– …
– Seriöst? Sa det andra bordet till oss precis att vi stör?
– Är det sant? Stör vadå? Det här?
– Vem bokade den här showen? Egentligen?

Personalchefen viftade avvärjande med handen när alla blickar riktades mot henne.

Lädermännen förenades på scenen igen och när tonerna till Ebony and Ivory började ljuda exploderade hela bordet av ett ljudlöst skratt i sina drinkar. Jag grät skrattårar på affärsområdeschefens axel, tändare åkte upp och fladdrade med sina lågor i luften, personalchefen armkrokade ryssen och sjöng med, folk satt med ansiktena begravda i servetterna och hela bordet gungade i takt till denna magnifika avslutning. Lädermännen var i extas. Showen tog äntligen slut.

Resten av kvällen var ett virrvarr av fuldans och skratt och saltsöta drinkar och när jag kom hem och kröp ner var håret tovigt av lycka och kroppen öm av fnitter.

kan detta vara den roligaste sidan i år.

Hittas här.

Igen.

Tydligen anser Bredbandsbolaget att ”mitt område” är något som ofta och kraftigt bör straffas. Igår var det driftstopp i timmar tills jag gav upp, drog på mig raggsockarna och kröp ner under täcket med två salukis.

Innan dess, på kontoret, hade jag spenderat två timmar med att bita mig i kinderna och blunda hårt för att inte börja gapskratta när jag filmade affärsområdeschefen som satt i gul, gummiaktig bald cap och gjorde imitationer av VD:n. Filmen blev aningen skakig, man hör mig flämta av återhållet skratt emellanåt och om man tittar noga kan man se att affärsområdeschefen har spår av skrattårar i ögonen men på det stora hela tror jag att det blev lyckat. Om inget annat var det två timmar i mitt vuxna liv där jag skrattat så mycket att jag varit tvungen att sätta mig ner med stöd mot väggen och ropa sluta! sluta! för att ens kunna andas. Och det är ett bättre sätt än något annat att fördriva två timmar på.

Och ikväll är det dags! Julklappsutdelning, skumpa, skumtomtar, vår knepiga bordsplacering, filmer, nomineringar och uppdrag, och jag sitter i en pennkjol så tight att jag för min gud inte kan begripa hur kvinnor i såna gör för att ta steg längre än en treårings.

Och just det! Utanför snöar det igen.

Hoppas ni får en underbar onsdag.

Det är frenesi på bolaget, imorgon är det julfest och jag ligger på golvet hos billingchefen och viker mig av skratt och försöker få till en bordsplacering på 59 personer samtidigt som han sitter på den rullande kontorsstolen och garvar he he he heeeee när han parar ihop folk som absolut inte skulle komplettera varann, och varenda magmuskel värker av skrattutmattning och kinderna skrapas mot linoleummattan där jag ligger framstupa över golvet med 59 namnlappar i handen och ett kaos utan dess like framför mig. 

Och då slår det mig. Det är såhär det ska vara att jobba.

Är dubbel glädje.