Tänk vad lite vass i en vass gjorde mycket?
Det var bra plockat av Noah. De där torra, mjuka stråna passar ju dessutom in alldeles fenomenalt i färgerna i Drömmen – har nästan exakt samma nyans som Tant har där ryggen går över till magen. Och är nästan lika mjuka i sina vippor, men bara nästan. Tant är nämligen den mjukaste hunden jag känt; hennes päls är som silkesfluff på nåt vis. Omöjlig att inte röra.
Och sol!
Hur mycket saknar man inte solen nu då?!
Det har snöat och haglat och blåst och jag vet inte allt den senaste vecka och all den där förtröstan man kände för att våren var här är som bortblåst. Men nu lovas det bättring sägs det. Vad vet jag.
Ja ja.
Några strån med vippor står iallafall där på bordet i Drömmen och väntar på att vi ska komma tillbaka. Kanske otåligt, så som jag föreställer mig att huset gör? Med risk för att verka sinnessvag får jag väl erkänna att jag humaniserat Drömmen något enormt; gett det känslor och tankar. Föreställer mig att hon är glad när vi kommer, att hon lever upp och andas de månaderna vi är där. Att hon tackar oss när någonting blir målat eller renoverat eller varsamt tagit hand om, att hon är lite sorgsen när vi stänger för säsongen men samtidigt tycker att det ska bli lite skönt att få vila. För hon vet ju att vi kommer igen, att det aldrig är farväl på det viset. Och det här huset har också den vänligaste energi jag vet; aldrig ett rum eller ett område som skaver. Vi är välkomna, alltid, det är så det känns.
Men! Slutsvamlat om det.
För nu är det onsdag och jag ska hålla min första lektion på Folkuniversitetet ikväll så jag har en del som behöver ses över och gås igenom innan dess.
Men vi? Vi ses alldeles snart igen.
