I söndags var min rygg måttligt bättre och jag klarade inte av att bara ligga i sängen längre med allt det där vackra vädret utanför, så jag gav efter och tog Noah med ner till sjön för att fiska. Han hade tjatat om att fiska i månader och jag är ju som bekant inte den som är den, så iväg bar det!

Någon var såhär glad!

Glad nog att han förärade mig med en dans där i skogen. Älskade unge.

Mot bryggan!

Han har ett helt OTROLIGT fisketålamod den här killen!

Han är ju trots allt bara tre år och då brukar ju det allra mesta föredras i snabbt tempo, men när det kommer till att fiska har han inga som helst problem med att vänta – trots att det knappt nappar alls. Vi gick ju ner mitt på dagen när fiskarna inte är på sitt allra hungrigaste humör men det gjorde Noah ingenting alls tydligen. Ska vi inte gå tillbaka nu? frågade jag efter en och en halv timmes stirrande på flötet. Nej, vi ska fiska mera tyckte han.

Jaha.

En halvtimme senare försökte jag igen men fick samma svar. Tycker du inte det är tråkigt när det inte nappar? undrade jag. Nej. Tycker du det är tråkigt? kontrade han.

Och så höll det på. Jag kommer ha ett förstklassigt fiska-från-båt-sällskap om några år och kan redan nu se oss dra till Norrland i två veckor för att flugfiska och bo i tält.

Så plockade vi lite vass-vippor att ta med oss hem och sätta i vas, och sen fick jag äntligen hasa tillbaka och vila ryggen. En ynka liten fisk fick vi upp men Noah var lika glad för det, bara han fick sitta på bryggan med sitt spö var det all good.

Och idag är vi tillbaka och jag har honom hemma för en extra ledig dag; vi ska köra till Ängelholm och ha lite utflykt tänkte jag och förhoppningsvis äta nån god glass i solen. Leo har ju skolplikt (gud jag har så svårt vid att vänja mig vid det där) så han får snällt stanna hemma och lära sig saker, så får jag och den minsta ta en liten biltur ihop.

Så det gör vi idag!

En extra dag av påsk blev det visst.

I fredags kväll fick jag ryggskott. Ett sånt där riktigt saftigt som gör att man går som en fällkniv och svär ungefär lika mycket som vid en förlossning, och där ingenting hjälper förutom att ligga pall och förbanna Murphys lag.

Men!

Innan dess hann jag med något jag LÄNGTAT så intensivt efter; att fiska.

Jag drog på mig gummistövlarna och vandrade den hemtama vägen ner till sjön. Som ni kan se var vädret alldeles fantastiskt och jag hade nästan gåshud av hur skönt det var att promenera i kvällssol med skogen runt omkring som en kuliss.

Sjön var en mix av guld och svart –

alldeles gyllengult över trädtopparna och alldeles svart i skuggorna. Det är ju så precis i övergången mellan snart-vår och vår; skuggorna har inte hunnit med ännu. Men i takt med att det blir varmare blir även skuggorna det och om en månad ungefär är sjön nästan bara guld och aprikos rakt igenom.

Detta är, på riktigt, det mest rofyllda jag vet.

Där satt jag och metade med solen i ansiktet och njöt i fulla drag av tystnaden. Bara en timme helt för mig själv – nog det lyxigaste som finns i världen.

Sen promenerade jag hemåt igen. ännu ovetande om att jag en timme senare skulle frustande försöka hasa mig upp för trappan för att lägga mig och vila.

Än så länge är det ganska öppet på de här vägarna, men så snart det slår ut ordentligt går man under ett tak av alldeles skimrande ljusgröna löv. Som en gigantisk skogssal omkring en.

Hej hej Drömmen! Där borta ligger du och väntar <3

Om jag fick någon fisk? Ja, några mörtar nappade men det är ju inte riktigt poängen; poängen är den lilla promenaden och tystnaden och den stilla sjön som tar emot med öppna armar. Resten är bara bonus på något vis.

Så hela lördagen låg jag alltså pall och knaprade smärtstillande och flåsade, medan pojkarna var på stranden och b a d a d e (helt och komplett vansinniga de där två) och igår var jag aningen bättre men tyvärr inte mycket. Idag hoppas jag dock på att kunna vara på benen, för det är sista dagen här och jag vill kunna maxa den så mycket det bara går.

Men trots ryggskott – vilka dagar!

Livet får gärna stå på paus när vi är här.

Har påskharen kommit?

Jajamen!

Jag ringde honom på mobilen och han gav tydliga instruktioner till barnen; han hade lämnad en kanin till Noah och en räv till Leo. Nu var det bara upp till grabbarna att leta.

Kan den vara här?

Näääää, men här då?

Tillslut fann man påskägget till stor förtjusning, och storebror hittade sitt.

Och sen var det äggöppning i vardagsrummet medan solen flödade in på slumrande hundar.

Vilket väder vi har haft! Runt 19 grader, strålande sol och nästan ingen vind – det är snudd på att jag har velat spinna när jag varit utomhus. Man blir ju så lycklig av värme att det inte är klokt.

Ha en fortsatt fin påskafton vänner!

Ät mycket gott, njut av vädret, varva ner. Vi ses imorgon igen.

ÄNTLIGEN!

Äntligen, äntligen blev det påsk, mannens jour tog slut och vi kan sätta oss i bilen och styra kosan mot Småland för inte mindre än 4 hela dagars komplett njutning.

Noah är SÅ taggad; han var i högvarv redan igår och ville gå och lägga sig en hel timme tidigare så att det snart skulle bli morgon så att det var dags att åka; han har pratat om Drömmen sen i höstas och har knivskarpa minnen trots att han är så liten. Han vet exakt vad han ska göra; leka i lekstugan, köra traktorn, leta upp den lilla polisbilen, leta efter grodor i trädgården, fiska, sova där nere och vattna alla jordgubbar. Leo vill se på film och spela golf – han har börjat spela lite med mannen nu och verkar ha blivit biten rejält av golfflugan, tyvärr är ju min rygg inte direkt optimal för just golfande nu för tiden annars skulle jag gärna gjort dom sällskap.

Ovan några bilder från en dukning i somras;

jag blir helt sjuk av pirrningar i kroppen när jag ser bilderna eftersom det är precis det där jag älskar med Drömmen. Hur vi alltid har besök, hur vinden står stilla på gårdsplanen, doften från all lavendel i rabatterna, nygrillat på bordet ihop med mangosallad, kalla såser och bubblande alkoholfri öl. Det är en sådan lyx att ha mamma och Göran så nära på sommarhalvåret; det skulle liksom inte alls vara samma sak om de inte var där. Vi är så vana vid varandra nu; att komma över med pojkarna på förmiddagen för att bada, att sitta på stranden och äta glass med mamma, höra Göran prata lugnt med Leo i vattenbrynet, få dom över på besök på kvällen för en gemensam middag, sitta på trappan ihop och skratta åt något (oftast är det jag och mamma som skrattar åt mannen och Göran; de är s å l i k a i sättet de där två att det är oundvikligt att skratta) medan solen går ner bakom trädtopparna.

Och tänk; jag som har längtat och tjatat sen vi stängde – jag som trånat efter att säsongen ska börja igen och att de där dörrarna ska öppnas upp;

och nu är jag där, på precis den dagen som kändes en evighet bort i vintras.

Idag! Idag startar det.