Nu är det ju väldigt svårt efter så många år med er att lista 10 saker som ni inte vet om mig eftersom jag tror att ni vet det mesta redan, men om vi kallar det 10 saker ni KANSKE inte vet om mig så blir det möjligtvis mer korrekt?

Så här kommer det!

1. Jag är värdelös på sorg. Jag vet att alla människor har svårt för sorg men jag är v ä r d e l ö s. Jag klarar inte av den känslan; slår den ifrån mig eller begraver den eller håller mig så sysselsatt att den inte får plats vilket såklart inte alls är hälsosamt. En gång i tiden var jag värdelös på mer eller mindre alla känslor som inte var positiva, som vrede till exempel, men efter en himla massa KBT och annat nyttigt har jag lärt mig att ge ilska plats så det inte tar sig uttryck på annat sätt. Men just sorg eller att vara ledsen hänger envist kvar och jag låter de aldrig komma fram och ta sig den plats de behöver, utan släpper fram lite då och då för att känna att jag klarar av att hantera det.
2. Jag gråter aldrig framför folk av ledsamhet. Det hänger ihop med ettan, såklart, men jag har vansinnigt svårt att visa mig ledsen. Min man går det bra för, det är på något vis annorlunda, men till exempel Nelly som varit så nära mig så länge har kanske sett mig gråta tre gånger på 13 år eller så. Gråta på grund av en film eller något annat värdsligt går hur bra som helst, men om det beror på något själsligt går det liksom inte. Jag isolerar mig hellre när jag känner mig på bristningsgränsen och så träffar jag folk igen när jag känner mig stark nog att inte börja gråta.
3. Jag har lite borderline tvångstankar över mycket jag gör. Inte tillräckligt starka för att kallas tvångstankar såklart, men vissa saker bara måste jag göra. Som att skölja ur ett glas innan jag ska dricka det, oftast köpa två av saker i mataffären (fråga mig inte varför men ska jag ha en påse ost så blir det liksom två), inte kliva på A-brunnar, prata högt med mig själv när jag stänger av strykjärnet/plattan/kaffekokaren och så vidare.
4. Jag älskar dokumentärer om amerikanska fängelser och får ibland en helt obeskrivlig lust att börja brevväxla med intagna. Jag vet inte varför. Förmodligen för att många av dom verkar så ledsna och vilsna och ett brev för någon som är avstängd från yttervärlden gör såklart massor.
5. När jag var liten ville jag bli följande, i kronologisk ordning: delfinskötare på SeaWorld, jobba i sminkdisken på något amerikanskt köpcenter och ha vit rock (pappa bodde i Florida, därav dessa amerikaniserade drömmar), skådespelare, författare, talskrivare till politiker, copywriter, politiker (eller ja; statsminister om man ska vara petig – jag siktade högt) och sen copy igen. Anledningen till att jag aldrig sökte till Berghs var att a) jag hade nog inte tillräckligt bra betyg på de teoretiska ämnena (*hrm* matte) och b) jag började extrajobba som säljare på gymnasiet och kom fram till att jag var en vansinnigt bra säljare och då var det enkelt att fortsätta på den banan.
6. Min första kärlek hette Fredrik. Jag var nog 14-5 och han något år äldre och hade flickvän. Han var under LVU och hade de brunaste ögon jag sett och jag älskade honom besinningslöst. För något år sen fick jag höra att han tyvärr omkommit i en bilolycka för inte så jättelänge sen, men det verkade som om han hade fått ordning på mycket i sitt liv innan dess.
7. När jag växte upp hade vi mängder av djur. Tydligast minns jag nog när jag var runt 12 och vi hade dalmatiner, vorsteh, jack russel, sankt bernhard, new foundland, en handfull gäss, några arabiska fullblod, några vanliga ponnys, nån katt och säkert någon form av gnagare. Utöver detta hade jag två kycklingar, en fiskmås jag räddad från ett nät och en kaninunge som en av jack russlarna grävt upp åt mig. Det var fest.
8. Min första ponny hette Gullan och var ett Shetlands-sto som var helknasig. Hon var inte inriden så det fick jag göra själv; jag var sju och hade dödsförakt på det sätt bara sjuåringar kan ha och därför fungerade det. En gång skenade hon dock med mig och sprang under ett stålstängsel med mig på ryggen – kunde gått sådär om man tänker efter men ingenting hände och så var det inte mer med det.
9. Jag är inte rädd för så mycket längre, mer än sorg då. Och jag kan fortfarande bli lite mörkrädd om jag ska sova själv och har sett Criminal Minds precis innan jag somnar; jag är inte rädd för spöken eftersom det som sker på riktigt i världen är så mycket värre. Och att köra bil i en storstad jag aldrig förr varit i ger mig hjärtklappning. Och vi ska inte prata om att köra in i ett parkeringshus med trånga infarter.
10. Jag är 50% känslomänniska och 50% analytisk vilket är en nästan omöjlig kombination för mig själv; jag känner för mycket och tänker för mycket på samma gång och då blir det inte så mycket gjort ibland mer än en himla massa tänkande och kännande. När jag var yngre var jag nästan bara känslor, det analytiska och pragmatiska kom med åldern och jag håller fortfarande på med att försöka göra de två sidorna sams.

Och det var 10 saker om mig själv ni kanske inte visste.

Hur är du?

Jodå; även vardagsrummet har fått lite fägring!

Några kvistar körsbär har fått ta sig plats på soffbordet och även om det kanske inte kan liknas vid fullstora blommande körsbärsträd (åh! den tiden!) så ger det ändå en känsla av vad som ska komma. Själv längtar jag vansinnigt mycket efter påsken eftersom det är då vi oftast kan öppna upp Drömmen, och körsbärskvistar är ju litegrann påskris om man bara vill – och det vill jag.

Jag pratade med en vän här i veckan om Drömmen. Vad har du kvar att göra där nu? frågade han och jag kom fram till att ja, jag har ju inte så mycket kvar? Jag ska anlägga en rabatt till, det skulle jag ju egentligen gjort redan i somras men så blev torkan så hård och jag var orolig för vår brunn så jag lät bli. Men rabattkanterna finns redo, de står i kontoret, så i år blir det väl sommarens projekt skulle jag tro. Gräva ut, fylla på med jord, plantera. Och sen kan jag inte komma på något mer hur mycket jag än försöker? Men det ger sig kanske. Jag brukar inte ha problem med att få ideér när jag går där en längre tid och tittar på det som finns omkring och funderar på vad som skulle kunna höja det där stället ännu ett litet snäpp. Inte för att man MÅSTE göra något varje år – men det är ju som terapi för mig. Jag älskar projekt, hur litet det än må vara. Att få planera i huvudet och sen smutsa ner sig och genomföra (oftast på alldeles för kort tid egentligen, när jag väl startar slutar jag inte förrän det är färdigt) och sen ta ett steg tillbaka och se resultatet.

Här hemma finns det heller inget planerat, men det brukar å andra sidan komma på hösten – när vi är tillbaka från Drömmen och jag har ”komma-tillbaka-klåda” och försöker acklimatisera mig så gott det går.

Så vi får se. Projekt blir det säkert! Stort eller litet.

Wuhuu idag är det lördag och jag har packat väskan för att bege mig på äventyr till Köpenhamn med Sederbladskan!

Vi kom fram till att en liten minisemester inte skulle skada och man behöver ju inte åka så långt för att det ska kännas som om man är ledig, så vi hyrde oss en lägenhet över helgen i Köpenhamn och ska spendera tiden med att prata, laga mat, ta ett glas vin och läsa böcker. Och promenera runt på Ströget såklart, men det hör ju liksom till. Imorgon kommer Nelly med bebis också, så vi får extra sällskap! Hur ofta gör man sånt, liksom? Inte ofta nog tyvärr, men nu är det dags. Bara lite tid för varann och oss själva, skratta mycket och avhandla allehanda viktigheter och känna oss som om vi var på långtidssemester nånstans på andra sidan jorden fast vi bara tagit ett tåg en timme bort.

Jag har förberett lite inlägg så jag kan spendera tiden med att socialisera (och jobba, jag har lite jobb också) men snart kommer ni få hänga med ändå såklart, som ni alltid gör.

Minisemester startar NU.