Blommorna vi köpte i helgen hamnade här – på köksbordet!
Jag ä l s k a r nejlikor och det här är min bästa tid; när de äntligen dykt upp i blomsteraffären i smutsiga, dova färger. Helst skulle jag som sagt haft eucalyptus till, men det blev ju bra med lite tistlar också? Smutsigt vitt, rosa och en mörkare rosa samsas nu i den gamla vasen som jag alltid får frågor om och som jag tror att jag köpte hos Lakewood Living för en herrans massa år sen. Gammal eller inte; det är den bästa vas jag har.
Idag skulle vi haft ”kvartsamtal” (det hette det på min tid?) på Leos skola, men hans lärare blev sjuk så det blev inställt så jag antar att det skjuts en vecka eller så. Är så himla imponerad över hur analytisk han är; mattläxorna gör han på två sekunder och en annan som inte ens klarade matte A ser på med förundran och konstaterar att det där fick han minsann inte av mig. Möjligtvis en rest från min mormor som var en börshaj långt upp till nästan 90 år gamma och som kunde räkna ut de mest komplicerade talen i huvudet utan att använda miniräknare. Jag fick min farfars gen istället; den som vill skriva historier på en skrivmaskin och skicka brev som får mottagaren att vrida sig av skratt, tårar eller vilken känsla han än ville förmedla för stunden (oftast skratt; han var bannemig den roligaste gubben som fanns). Varje sommar hade han krig med grannen vid sommarhuset; låg lojt i sin solstol och sträckte upp långfingret varje gång hon gick förbi i sin trädgård på andra sidan staketet och så flinade han nöjt åt mig där jag satt bredvid och tittade på med stora ögon.
Men iallafall; jag har vår i köket, en tisdag är kommen och vi får alltid någonting av våra gener att glädjas över. Oavsett om det är matematikhjärna eller att räcka långfinger åt grannen.
