Jag har ju ett lite komplicerat förhållande till parfym sen jag blev gravid med Buse – ni som hängt med länge vet det. Innan jag blev gravid för första gången var jag tokig i parfymer; och inte i de lätta, skira varianterna heller utan alltid i kryddiga lite knasiga parfymer som doftar varmt på något vis. Jag hade en doftgarderob med dofter för olika tider på dygnet och för olika tillfällen och kunde nörda ner mig totalt. Men så blev jag gravid och vips försvann all lust att dofta någonting alls. Nada. Slutade använda parfym, slutade med doftande kroppsoljor. Och det höll i sig också – i flera år kvar jag inte parfym alls, sen hittade jag ett doftspår som fungerade; dofter som inte doftade parfym utan bara … något annat? Som Clean, till exempel, och Maison Margielas Replica-serie och sådär. Då kunde jag gradvis börja vänja mig vid parfym igen.

Sen sniffade jag på Byredo för kanske 2-3 år sedan och hittade Black Saffron som satt som en tjong i magen på mig. Samma typ av doft jag alltid bar förr och som nu var oemotståndlig igen. Så den köpte jag, och även om jag inte kan bära den varje dag så bar jag den på speciella kvällar – när vi var ute med tjejerna och skrattade så vi grät, till exempel. Äntligen en ”gamla Emma-parfym” som funkade, även om den var för mycket på dagtid för min känsliga näsa.

Och så köpte jag Gypsy Water kanske ett år efter det – samma sak där, kan inte ha den på dagtid med på kvällar älskar jag det. Så nu när jag var i Stockholm gick jag som bekant in på Byredo, redo att hitta ännu en att utöka samlingen med.

Och detta blev det! En hårparfym som var m a g i s k (inte för mycket doft, alldeles lagom) i Black Saffron, och så en ask med tre mindre dofter i som jag själv kunde sätta ihop. Tycker de här små flaskorna är alldeles lagom när man som jag inte bär parfymen varje dag – dessutom svinbra när man är ute och reser eftersom de tar noll plats och går att ha i handbagaget.

Och jag hittade en ny kärlek! Med stort K. Rose of no mans land var precis samma förälskelse som Black Saffron var första gången; den ger mig fjärilar i magen och när jag testat den på min egen hud gick jag lyriskt omkring på NK och tänkte herregud vad jag luktar gott!!!! för mig själv. Tyvärr fanns den inte i hårparfym, annars hade jag tagit den på en gång. En rosig parfym, men inte sött rosig utan mörkt rosig – djup och varm och lite farlig. U n d e r b a r. Ni måste sniffa nästa gång ni är förbi ett Byredostånd! La Tulipe blev det också och den doftar gott den med, men jag är inte lika förälskad i den (dock lättare att bära på dagtid för mig av någon anledning).

Så nu har jag en liten doftgarderob igen, och även om den bara kommer fram vid speciella tillfällen så är den förbaskat härlig ändå. Rose of no mans land, alltså. Så doftar jag nu för tiden.