Jaha, här har vi då Bastionen.

Världens sötaste lilla kattflicka som behövde ett hem, och vad gör man då? Ja, jisses. Djurhjärtat är alldeles för stort, det kan vi ju konstatera. Och Noah har velat ha en katt sen han var gammal nog att säga katt, men Tant hatade katter som pesten så det gick ju inte. Och sen har jag tänkt att vinthundar och katt kanske blir svårt, men när man ändå har kaniner som det går utmärkt med och en Noah önskar innerligt en katt och en Bastion behöver ett hem? Då händer sånt här.

Och hon är fantastisk.

Hon sover i Leos knä när han spelar på kvällarna, som en liten kringla där i knäet i gamingstolen. Hon pratar högt när man säger nånting till henne, hon vill helst sitta på ens axel när man går runt och gör sysslor och hon ger Noah kattpussar och spinner högt högt i hans öra. Så det blev mycket bättre än man ens kunde tänka sig.

Hundarna då? Den som har svårast för det är faktiskt Spöket, vilket jag inte alls hade väntat mig. Spöket är rädd för Bastionen och tycker att hon är skitäcklig och vill inte alls ha en katt nära – särskilt inte en katt som mest vill leka och daskar till en med en mjuk kattass när man går förbi. Men hon börjar vänja sig, och Bastionen börjar förstå att trots Spöket perfekta lekstorlek kan man inte förvänta sig bus där. Haggis är som vanligt totalt obrydd, hon har mest sniffat och slickat och sen lunsat iväg. Prosten är väldigt intresserad – faran med honom är ju hans starka jaktinstinkter som kickar in när katten får upp farten, så ensamma i ett rum skulle jag nog inte vara bekväm med att lämna dom ännu, trots att det inte funnits några tendenser till att vilja äta upp henne so far.

Så ja, sådär kan det alltså gå.

Jaja.

Det kunde ju, minst sagt, varit värre.

Ja, nä, jag var inte immun. Heh.

Nu var det min tur att Covida mig, så även om jag klarade mig såhär himla länge så fick jag det alltså tillslut ändå. Jag antar att det krävdes ett barn som värd för att det skulle fastna på mig (jag blir ju alltid toksjuk av förskolepesten) men nu är det iallafall gjort. Har mått helt okej så har fått en snäll variant, bara lite skumma saker – ganska mycket näsblod, mycket huvudvärk, ingen jättefeber men ont på udda ställen och inte som vid en influensa utan något annat liksom? Värst var/är huvudvärken faktiskt. Är glad att jag inte blev så sjuk som många verkar vara just nu.

Och om man ska se det på den ljusa sidan så klarar jag mig ju utan spruta tre ett tag nu då 🙂 Läkaren tyckte att jag skulle vänta med den ändå ett tag eftersom jag varit dålig nån vecka, och nu har det löst sig helt av sig själv med ett naturligt skydd. Man får vara glad för det lilla.

Så vad gör man med Covid då? Man jobbar, jag har gjort det iallafall eftersom jag inte varit sängliggande-dålig, och så ser man om alla säsonger av Elementary på Viaplay. Helvete vad bra den serien är, det hade jag glömt bort, och blev så glad när jag såg den poppa upp. Tror att det lätt är nån säsong där på slutet jag inte ens sett från första början? Så ja; man ser Elementary och ser om CSI också, för CSI går aldrig ur tiden, och dricker té och klappar hundar som gladeligen är soffsällskap. Och så jobbar man på att bli frisk, och så håller man sig hemma några dagar till och så ber man att ingen annan blir sjuk så att inte den där jäkla karantänen pågår som nån slags evighetsåtta.

Men ja, immun var jag alltså inte.

Nu vet vi det.

Ah, karantänlivet.

Två barn hemma, än så länge bara ett med covid så vi andra verkar klara oss? Än så länge som sagt. Hoppas på att det håller i sig för att sitta i karantän när man själv är frisk är väl helt okej, men att vara pangdålig OCH ha sjuka barn är ju inte direkt livets fest som ni vet. Örk. Och om nån annan får det nu så ökar ju bara dagarna i karantän på och så kan man hålla på såhär i en mindre evighet känns det som, så det räcker alldeles utmärkt med en smittad. Och tack och lov en hyfsat lindrig version dessutom.

Själv har jag kristallsjuka också tydligen, som grädde på moset heh. Har ni haft? Vansinnigt obehagligt; jag har haft yrsel som slagit till så hela rummet snurrat och varit övertygad om att nu är det godnatt för mig – jag kan ta att muskler och kropp strejkar, är liksom van vid värk efter alla diskbråck, men när det börjar sätta sig på hjärnan blir jag livrädd. Nu visade det sig vara kristallsjuka bara vilket är ofarligt, men det är inte så mycket trevligare för det. Fått en yrselmedicin jag inte kan ta för jag blir så jäkla trött, och så ska jag kasta mig själv åt höger och vänster i sängen för att lossa kristallerna vilket framkallar sån yrsel att jag är kallsvettig och ostadig och illamående i timmar efter och huvudet känns som på en såndär figur man har på instrumentbrädan ni vet? En sån med stor, nickande skalle. Sån är jag nu. I karantän. Lajf.

Men skitsamma. Kunde varit ofantligt mycket värre. I vardagsrummet står en pudrig vårbukett, solen var framme igår, jag bakade kladdiga brownies igår som serverades med glass och maränger och kolasås, och jag hade en helt osedd säsong Sex Education jag helt glömt bort och nu kan sjunka in i.

Inte illa, ändå.