Det finns vissa saker i livet som visar att man blivit äldre. Eller JAG blivit äldre får man väl säga, det är väl olika från person till person. Men här kommer mina.
Man lyssnar på pratradio. Jag har blivit så gammal att jag, när jag kör bil eller ska laga mat till exempel, rattar in tills jag hittar en kanal med mycket snack och lite musik. Tycker det mest är stressande med en massa musik ”som jag inte känner igen ändå” (herregud!) och lyssnar hellre på trevliga, informativa program som Plånboken eller hur man hittat ett äldre exemplar av homo sapiens än man tidigare trott eller arga äldre människor som ringer in och klagar på allt från liberalerna till räkost.
Man har ett par mjuka skor med sig i väskan. När man ska ha klackar på sig för något stoppar man ner ett par mjuka gympaskor i väskan ”för att gå hem bekvämt”. Sånt tänkte jag ALDRIG på som yngre, utan vacklade hem med ömma fötter över kullersten. Så vuxet! Detta hänger väl lite ihop med punkt nummer tre:
Man låter bekväm slå snygg. Tack och lov går ju detta att kombinera ganska bra nu för tiden, men när jag var yngre fanns det i n g e t som skulle få mig att låta praktiskt slå snyggt när det kom till kläder. Jag minns alla Valborgsfester när jag gick ut i vita jeans och magtröja, thats it, och vi vet ju alla hur Valborgsvädret är – jag kom hem med 2-3 grader lägre kroppstemperatur och det tog man utan att tveka framför en jacka. Idag finns det inte en chans att jag skulle vistas i 9-gradigt väder iklädd ens kortärmat. Möjligtvis om det var ett jobb och jag fick betalt, men aldrig frivilligt bara för att ”vara snygg”.
Man får aningen mer konsekvenstänk. Jamen litegrann iallafall. Jag kommer alltid vara en impulsiv person som ger efter för mina känslor om jag pressas till en viss gräns, men tack och lov är den gränsen idag långt mycket längre fram än den var för bara typ 15 år sen. Då kunde jag aldrig tänka flera steg fram (eller struntade i det) och fann mig därför i en helsikes massa snåriga situationer när jag gett efter för mina impulser och hoppat på något ”som lät skoj” för stunden. Allt från jobb till resor till relationer.
Man behöver mat på hyfsat regelbundna tider. Herregud, som gymnasie-elev åt jag nog inte alls? Ett tag levde jag på Japp minns jag, och det kunde gå timmar innan jag kom på att jag var hungrig och då bakade jag en kladdkaka. Simple as that. Nu skulle jag nog kräkas om jag åt kladdkaka när jag var hungrig, jag behöver m a t först – och sen kladdkaka. Och jag behöver frukost, det levde jag nog utan i 20 år. Har dock inte lärt mig dricka kaffe ännu nej.
Man orkar inte med en massa ståhej. Som bloggare blir man ju inbjuden på events och visningar och sådär med jämna mellanrum och hade jag bloggat när jag var runt 19-25 så hade jag haft high life kan jag lova och sprungit på hur mycket som helst. Nu o r k a r jag helt enkelt inte. Mest av tiden vill jag vara hemma i mjukisbyxor och hänga med ungarna eller gömma mig från folk, och startsträckan till att klä på sig och ta sig ut och u m g ås är vansinnigt mycket längre. Evighetslång ibland. Visst går jag på vissa saker, sånt som är helt rätt eller bra arrangerat eller ligger i en svårhittad ficka av tid där jag känner mig social, men det är försvinnande lite i sammanhanget. Samma sak gäller umgänge med vänner och sådär; förr i tiden gick ju varje vardags- och helgkväll åt att träffas och partaja järnet – det orkar man ju tack och lov inte idag. Och tack och lov har vännerna också blivit äldre, så man är i synk med tempot på något vis.
Man får roadrage. Japp. Ju äldre jag blir desto mer svär jag över andra bilister. Jag har inte riktigt kommit till punkten där jag hytter med näven, men ge mig några år till. När jag var yngre var jag mer försiktig och tålmodig i trafiken, idag hetsar jag upp mig över folk som gör kardinalfel (i min bok kardinalfel) ute på vägarna. Värst? Folk som ligger framför en på enfiliga vägar i kategoriskt 10 km/h under hastighetsbegränsningen, och när det blir tvåfiligt och man ska köra om så gasar den jävlen?! Och kör nåt sabla tvåfilsrace med en så man inte kan köra om? Och så blir det enfiligt igen och där ligger man bakom samma bil som återigen saktar ner och kör i 55 på en 70-väg. Blir t o k i g.
Man blir feg. Eller utvecklar en livslängtan, vad vet jag. Men det där med att klättra upp på en o-inriden häst utan att tveka, hoppa från högsta trampolinen, galoppera i nedförsbacke, åka motorfordon JÄTTEFORT, simma långt ut till nån flotte man inte vet avståndet till, plocka upp en kopparsnok utan att tveka till en sekund och vilja googla så det verkligen är en kopparsnok, klappa herrelösa hundar på en grekisk strand eller dricka en drink man glömt bort i baren – det är numera helt jäkla uteslutet. Tänk att man en gång i tiden klättrade upp i simhallens absolut högsta torn och bara slängde sig ut (med huvudet före!) med ett stort garv? Man var ju inte riktigt vettig, alltså. Det säger ju sig själv.
Man står vid en sammankomst och pratar med någon född på nittiotalet och hör sig själv säga ”När jag gick första året på gymnasiet loggade jag in på internet för första gången”. Ridå. Ni förstår ju. Dessutom kan man skryta om att man vet vad en sökare är, att man hängde på Aftonbladets chattsidor och att man ägde en banan-Nokia. Och! När jag gick i nian hade vi s k r i m a s k i n s-skrivning på schemat.
Ja.
Och det var några av mina punkter som bevisar att jag blivit gammal.
Vilka är era?
