Det här, mina vänner, är Prosten.

En liten whippetherre på 3,5 månad som väl egentligen inte alls var tänkt att hamna i vår familj på ett tag ännu, men som hamnade här ändå. För första gången på nio år så var det faktiskt mannen som letade upp, besökte och bestämde. Jag hade nog inte börjat titta efter hund till på länge än men jag följde med, såklart, hur kan man inte? Och förälskade mig, såklart. Hur kan man inte?

Han är ingen ersättning för Tooka, ingen fyllnad för något hål. Det hålet går inte att fylla, även om man är bedårande och trygg och har krokodiltänder och gör ljud när man sover. Han är inget istället för utan ett för att. Jag hade mitt sätt att ta hand om sorgen, med mina målarhinkar och min mani och mina penslar, och mannen hade sitt. Och Prosten blev en del av familjen för att vi nog är en sån familj som gör sånt, som älskar sällskapet och ljudet av tassar och trängseln i sängen på kvällarna när lampan släcks och alla ska ta sin plats. Även om det den här gången var mannen som höll i spakarna.

Min första lilla herre, alltså. Jag som bara haft tikar har nu denna lilla kille i knäet på kvällarna och slås av hur förbaskat TRYGG han är, så totalt obrydd och självklar. Spöket är i himmelriket, Haggis leker med svepande svans och Tant verkar ha blivit något år yngre och låter honom hänga henne i strupen fastän hon egentligen är för gammal för sånt. Och på något alldeles märkligt vis har han Tooka i sig, det ser vi allihop. När vi först steg in i rummet och jag såg hans mamma som låg på soffan var det nästan att jag stannade i steget; hon hade samma uttryck, samma ögon, samma melankoliska utslätade panna som hållit mitt hjärta i nio och ett halvt år innan det var dags att gå vidare en liten stund. Och Prosten har glimtar av det där han också, ibland hör jag honom prata i ett annat rum; det där gurglande, dova, pratandet som bara Tooka gjort och som nu ljuder igen i våra rum och får mig att skratta till, eller snyfta, det är svårt att säga vilket.

Och Prosten ja, vi tyckte det var ett passande namn på en kille som ska bo ihop med tre damer och inte få äta kakan så att säga (jo, det blir kemisk kastrering på den där med tiden). En whippetherre med krokodiltänder, valpdoft och kärlek i överflöd.

Han är en del av oss nu.

 

 

Var var vi nånstans?

Jo! Vi hade precis bytt om på rummet och var färdiga med att blåsa Nelly, och det var dags för aktivitet nummer ett för dagen. Nelly hade såklart ingen aning om vart vi skulle, men vi stoppade en liten högtalare i väskan på henne, satte igång Britneylåtar och vandrade ut.

 

 

Foajén på Hotel Savoy har nog aldrig varit så glammig.

Så satte vi oss i två taxibilar och begav oss …

 

 

Hit!

Till Malmö Dansakademi.

Där hade vi nämligen en danslektion inbokad, vi skulle lära oss korridorscenen från Hit me baby one more time. Såklart. Och vi behövde lära oss den rejält eftersom vi senare skulle spela in musikvideon, men det visste ju inte Nelly om.

För er som glömt bort den ser den ut såhär:

 

 

Så vi satte igång och gick in för det till 100%.

Men.

 

 

Alltså…

Ja.

Det var ett så SJUKT otight nummer kan jag berätta. Herregud. Vi övade och övade och övade och de första sju takterna satt väl hyfsat men sen gick det fullkomligt neråt, och alldeles svettiga av skratt och dans konstaterade vi att vi helt plötsligt förstod Britney version 2007. Det var i c k e lätt, det kan jag säga. Korridorscenen ser ju så kort och enkel ut men det är den alltså inte. Om ni undrat.

 

 

En timme senare var vi klara och då var det bara att hoppa in i en taxi igen!

 

 

Och anlända till vårt första matuppehåll!

 

 

Jajamen, det var skaldjurstajm!

Så vi stövlade in på Johan P där ballongerna dinglade över bordet, och så tog vi igen oss efter dansen med hjälp av skaldjursfat och bubbelvatten och en himla massa bröd, för sånt behöver man om man ska orka en hel dag, och skaldjursplatån på Johan P är en av Nellys största önskecravings så det var givet.

Och där får vi ta paus i berättandet, för nu vaknar Noah och vill baka (?!). Ja ja.

Fortsättning följer!

Foto: Mikael Roos