Och så var det kanske dags att berätta varför inläggen senaste tiden möjligtvis har känts glädjelösa och krystade. Marken har öppnat sig en stund, Tooka har fått somna in.
Det gick helt enkelt inte längre. Hon var trött, det märkte jag, och det hade inte varit rätt. Lymfom hade hon, det som vi hade med oss men försökte skjuta bort, och att behandla en nio år gammal hund för att ge henne 10-12 månader till hade inte varit rättvist. Så är det bara.
Det var fint, de tände ljus i veterinärrummet och hon fick en skön plats att ligga på och jag låg där bredvid henne och trasslade i hennes öron och pratade – om hur skönt hon snart skulle få det och hur mycket vi älskade henne. Och så pratade vi om livet, Tooka och jag, det som faktiskt hände under tiden hon fanns med. Mannen, barnen, husen. Hur livet hände just under de nio år hon fanns med oss. Hon var lugn och tacksam och vacker där hon låg och när det var över kunde jag stanna hur länge jag ville, men då fanns hon ju ändå inte kvar och jag ville fortfarande ha värmen av henne som sista beröring så jag gick.
Jag visste att hon skulle vara först, jag visste att det var mitt beslut att fatta och jag visste att det var tid. Och hon finns med oss ändå, som stillbilder bakom ögonlocken, som små platser i hemmet där hennes mjukhet på nåt vis ännu finns kvar och kanske, som Leo sa, kommer hon tillbaka och hälsar på som en fjäril, mamma.
Och det gör hon säkert.
En fladdrande, svårmodig, fransk, högst älskad liten fjäril.
