Häromdagen stoppade vi in pojkära i bilen och körde på marknad!

Ni vet, den där retro typen som man själv älskade som barn; när det är marknadsstånd som säljer tingeltangel (på min tid mycket ringar, nu mycket fidgetspinners) och mat och godis och det finns karuseller som nog inte blivit besiktigade sen 70-talet och som snurrar alldeles för fort för med-åkande föräldrar. Den typen.

Inte för att vi själv var så pepp, men barnen var i extas över minitivoli och spännande saker att titta på, och det har ju liksom blivit en del av det som räknas.

Jag såg ut såhär!

I blus jag köpte på Zara i Barcelona, underbara byxor med tunn revär på sidan från Hunkydory HÄR och leoskorna ni sett tidigare och som finns HÄR (och koden NÅGONSFRU20 är förlängd och gäller till och med nu på söndag – den ger alltså 20% på allt till ord pris hos Country-Dreams).

Så, det gjorde vi.

Åkte karusell, åt churros, tittade på tingeltangel och roade barn.

Och idag ska vi in till Växjö tror jag, mannen behöver komplettera något till verktygslådan och något som vi behöver för att få upp ett litet växthus, och jag –

ja, jag ska köpa färg.

Ha en fin fredag, allihop, och tusen tack för alla era ord.

I reklamsamarbete med COUNTRYDREAMS

Jag tror att det finns lika många sätt att hantera sorg som det finns människor.

Själv är jag fullkomligt värdelös på sorg och har alltid varit, det är som om min kropp inte är byggd för just sorg och intensivt arbetar för att hålla den ifrån sig. Jag avundas de som kan vila i sorgen, ta den i famn, de som kan bjuda in den med öppen dörr och låta den stanna tills den själv väljer att gå – jag har det inte i mig. Jag kan inte vila i den eller ta den i famn, jag måste glänta på dörren och släppa in den i små, små portioner och ta varje liten del i hand; som om jag hade kafferep varje dag med sorgen snarare än att hålla en enda stor fest. Även om resten står där ute och bankar och kastar sig mot dörren så det knakar så får de snällt vänta tills lokalen i mig är utrymd och nästa får släppas in. En efter en.

Så jag försöker. På mitt sätt.

Jag åkte till Barca och höll ihop, omringad av kärlek. Jag kom hem och släppte ut, eller släppte in, och visste att jag på vanligt vis måste rusta mig och göra det här på mitt sätt om det ens skulle kunna gå, om jag inte skulle svepas med fullständigt och förlora all makt. Så jag har målat.

Jag har åkt till den lokala lilla byggaffären med de snälla männen och sen stått med gråtsvullnad ögonlock och blandat fram kombination efter kombination med färg ihop med deras tålmodighet; dova, djupa, sorgdoftande, vackra färger. Jag har åkt hem och målat allt jag kommit över i en rasande, manisk fart – jag har målat ytterdörren och köksluckorna och köksbänken och ett skåp och en stol och allt annat jag med irrande blick fått syn på och kunnat blanda färg till, mannen har sagt måla du, jag tar barnen och sen ibland bara stuckit in huvudet och sagt vad fint det blir och låtit mig få vara just sådär med min sorg och mitt snörvlande och mina penslar och inte en enda gång ens andats att det kanske är onödigt att måla just det där. Jag målade trappan i ett enda svep på eftermiddagen så vi inte kunde gå upp och lägga oss på timmar, jag har fått anstränga mig å det yttersta för att inte ge mig på väggarna i vardagsrummet eftersom det är det enda jag vet att jag kan komma att ånga. Jag har målat och målat och målat och hållit mig sysselsatt på alla vis jag kan komma på.

Och det är så vi kommer att komma vidare, sorgen och jag, en och en får den långa kön komma in i mig och ta sig plats medan jag andas färg och vänder på stolar och fotograferar och gör utflykter med barnen och ignorerar blåsor på fingrarna som hållit i penslar alldeles för mycket och alldeles för länge.

Jag är värdelös på sorg, men nu är den här och den kommer inte att gå förrän den är färdig. Och på det här viset sitter den iallafall på någon yta och är vacker när den väl sagt adjö.

>