Det här är en av favoritprylarna här hemma;

en låtsaskamera med blixt och med roliga ljud och där den som fotograferas alltid blir en tecknad människa eller ett djur. Noah drar runt på den där överallt och fotar hela familjen och tittar sen förtjust vad vi blev för något. Så vem vet? Kanske har vi en blivande fotograf där i vardagsrummet?

Det är ju för tidigt att säga något om intressen ännu, just nu är det mest Nicke Nyfiken och tåg och strumpor som gäller. Ni vet ju hur det är, sånt där kommer senare. Buse däremot är riktigt, riktigt spännande att följa för han använder liksom BÅDA hjärnhalvorna och jag kan inte för mitt liv begripa hur det går till och åt vilket håll han ska landa. Å ena sidan är han extremt kreativ och pysslig (vi har hela bagaget fyllt av Buse-alster han tagit med hem från förskolan) och intresserad av ord och av att måla, och å andra sidan är han riktigt duktig på att räkna och adderar för fulla muggar och väljer gärna pysselböcker som är mer analytiska. För mig och mannen är det en gåta eftersom vi båda två lever i varsin hjärnhalva och aldrig nånsin kunnat kombinera de båda så bra för egen del.

Jag säger bara som såhär; får han bara en bråkdel av min mormors matematiska snille och min farfars helt otroliga gåva för ord så kommer skolgången vara en axelryckning för den där. Lite framåtanda från mig och lite uthållighet från mannen och vi har närt typ en astronaut vid vår barm.

 

 

Men bebis, ja.

Liten, rund, oberörd, kavat. Hans tvåårstrots kommer gå till världshistorien, herregud, men som jag skrivit innan så bara vet jag att han kommer ha ett enkelt liv den där. Inget BERÖR honom liksom, inget kommer ända in och funderas över – han reagerar och sen släpper han taget och går vidare. Glad. Oberörd. Han är helt enkelt en väldigt, väldigt nöjd liten människa (om man bortser från när han är sjuk eller har trotsattack då) och där Buse sätter guldkant på vår vardag med sina djupa funderingar, sin mjukhet och sina analyser så sätter Noah sin guldkant med sitt soliga, livsnjutande jag.

 

 

Så vi får väl se.

Den här herren fyller 2 år om 2 månader och ska få ett ap-kalas (med ballonger! Ni vet ju Noah-hysterin kring ballonger) och i sommar är han stor nog att gräva med spaden i den lena sanden vid insjön i skogen, rida ponny utanför Ljungby och leka med sin bror vid vattenbanan i trädgården.

Och ja, kanske finns det en blivande fotograf där inne?

Vi får helt enkelt vänta och se.