Ja, det finns ju saker min pappa lärt mig också – inte bara min mamma.

Denna bullriga, varma, mjuka människa som det är s å b r a att jag är en del av, eftersom han är vågskålen på något vis. Det är han som balanserat upp mig.

Och här kommer det;

de Sex Viktigaste Sakerna Min Pappa Lärt Mig

1. ATT ÄLSKA MED ORD OCH KROPP

Där min mamma är rak och beslutsam är min pappa mjuk och flytande, där hon är stark är han böjlig.

Jag växte upp med min mamma tills jag flyttade hemifrån när jag var sexton och bodde första året på gymnasiet själv i ett rum som vi hyrde hos en kvinna som var frånskild och älskade flygfiske. Andra året på gymnasiet flyttade jag upp till Stockholm och bodde med pappa och det var väl egentligen först då vi levde tillsammans på riktigt sen jag var väldigt liten, innan dess så var det veckor här och där, roliga semestrar och delar av sommarlov. Och han mjukade upp mig, filade ner kanterna, tog udden ur det envist målmedvetna och lärde mig att man får bära känslorna utanpå, och att man bör berätta för de man älskar att man älskar dom. Han var den som lärde mig kramas, som fick mig att kunna säga jag älskar dig till de jag älskar och som gett mig nästan hela mitt mjuka register när det kommer till att kunna visa kärlek till vänner, familj och barn och inte bara den jag lever med.

Tack vare honom säger mina barn jag älskar dig till mig och mannen utan hinder, och vi till dom.

Det är nog det finaste arvet man kan få.

2. ATT FISKA KRABBOR OCH ÄLSKA VÄSTKUSTEN

Mina somrar spenderades till stor del på Västkusten och allt han lärde mig där lever ännu kvar och har halva mig; precis som det mamma lärde mig om skogen har den andra halvan.

Pappa har lärt mig fiska krabbor, att plocka upp dom utan att bli nypt och att styra en båt. Han har lärt mig hoppa barfota över stenhällar utan att falla, klättra i berg och fiska marulk och att skaldjur kan vara livets rätt – särskilt om de tillreds med sås.

3. ATT KUNNA BERÄTTA

Mina ord kommer från min pappa, eller kanske från min farfar som gav dom vidare till pappa som sen gav dom till mig. Min farfar gav mig det skrivna ordet, det är från hans gener min skrivarlusta kommer, men min pappa gav mig berättandet; han är en helt fantastisk underhållare och talare och sagorna han hittade på när jag var barn är inte av denna värld. Jag kommer aldrig glömma känslan jag hade som en liten flicka med salttrassligt hår när jag låg på ett båtgolv och gungades i skuggan på väg hem från nån av kobbarna och pappa berättade skrämmande, roliga, fantasifulla, inlevelserika historier om Djääääävulsgroooottan och andra platser vi åkte förbi.

Det bubblar fortfarande i kroppen på mig när jag tänker på det.

4. ATT DON’T WORRY BE HAPPY

Där mamma gav mig Röda Bönor gav pappa mig Bobby McFerrin. Det är nog i sig ganska talande för hur olika de där två är. Don’t worry be happy är alla somrars soundtrack för mig; lika förknippat med min barndom som hundar och doften av häst. Va r e n d a sommar när jag växte upp spelades den här låten, och de starkaste minnena jag har från Västkusten är just kring den här – hur farmor stod och stekte lövtunna pannkakor i sommarstugeköket med solen alldeles guldgul in genom fönstret, och hur radion spelar Don’t worry be happy på högsta volym medan min pappa, min bror och min farbror dansar runt i skjorta och badbyxor och sjunger med runt omkring henne. Åh.

5. ATT JOBBA HÅRT OCH VILA HÅRDARE

Han har lärt mig återhämtning, min pappa.

Där är vi så otroligt lika varann; när vi var på semester tillsammans (innan barn) så låg vi bredvid varann prick hela tiden och läste under hela semesterveckorna – det var det vi gjorde. Läste, vände på oss, läste, vände på oss, läste lite till. Att gå in i eremitläget på något vis, inte prata – inte vara social – inte roa, var vårt sätt att återhämta oss och är fortfarande. Nu blandas läsandet upp med serier men det är samma grej; att gå så in i något annat att hjärnan liksom får vila. Vi kan vara extremt sociala, vi kan skratta och hålla middagar. vi kan pressa ut oss själva i ett arbete och ge hela personen – men vi behöver återhämtning. Vila. Ostördhet. Privacy som det engelska ordet förklarar så bra; vi behöver få vara ifred och samla kraft. En del människor har liksom lärt sig det där med att ge lagom och därför orka hela tiden antar jag, men det kan inte vi – vi ger ALLT och sen blir vi trötta och tomma och då måste vi få gå in i eremitläget en stund för att orka trycka på gasen nästa gång igen. Det är en sån tröst att känna igen mig själv i honom på det där, att det är okej att vara en sån som kör dansa pausa mentalt hela livet.

6. OCH EN HIMLA MASSA ANDRA LIVSNÖDVÄNDIGA SAKER

Ja, han har ju lärt mig en himla massa andra saker också såklart.

Som att:

Koka en hummer
Dricka öl
Läsa jätte-jättesnabbt
Fiska snook
Resa
Använda solskydd (inte för att han nånsin gjorde det, menar mer att han var ett avskräckande exempel)
Att våga
Att analysera
Läsa Dick Francis
Dansa som om det inte fanns någon morgondag
Att allt är okej

Och där var det; det allra viktigaste min mamma och min pappa lärt mig och som jag vill vårda och föra över i min tur till mina barn.

Cirkeln av saker vi lär oss är ju vår att antingen bryta eller fortsätta.

Igår var det riktigt vidrigt väder med duggregn i sidled och gråa moln och tre, fyra plusgrader – sådär så man verkligen drar sig som en vinthund för att gå ut och håglöst muttrar vid fönstret om ”när det ska bli vår egentligen”. Ni vet. Jag är inte alls pepp på den där mellanperioden som gör allting brungrått och som gör hundarna till leriga kakmonster så fort de tar ett steg utanför dörren, men det det finns ju inget att göra åt det.

Bara att härda ut.

Så vi gjorde något EXTREMT vuxet;

vi åkte in för att mata ankorna. Herregud vad mycket förälder jag kände mig som då; när vi gick genom duggregnet med barnen och två påsar bröd för att leta upp ankorna en söndag (Edit: obs på att det inte var ankor utan änder, gräsänder, och även några måsar av olika härkomst – men ni fattar). Nästan lika vuxet som att gå på utvecklingssamtal på förskolan och där det fortfarande känns som om det är MIG de ska prata om, där det blir så surrealistiskt att jag nu är så vuxen att jag har två små barn som vi har ansvar för och att vi inte är där för att prata om hur det går för mig i skolan utan faktiskt om hur mina barn utvecklas på föris.

Galet.

Men iallafall;

vi gick och matade ankorna. Så var det med det.

Och Noah tyckte att det var världens fest såklart, trots att det regnade. Han hade Leos gamla regnställ på sig (älskar det där regnstället) och kastade bröd åt höger och vänster så att ankorna fick ducka.

En liten farbror och hans ankor

(och så mamman som då alltså ännu får relitychecks på föräldraskapet då och då).

Vi matade tills brödet var slut och sen var det dags för nästa roliga aktivitet på väg tillbaka till bilen;

att hoppa i vattenpölar.

Han hittade nog varenda vattenpöl från ankorna till bilen skulle jag tro, och de SKULLE hoppas i och så var det med det. Plask plask.

(Jag hade på mig regnrock från Odd Molly, stövlar från Ilse J, halsduk Malene Birger och mössa Canada Snow).

Och sen gick vi hem och badade badkar istället!

Och ja,

lite så var det här en alldeles grå-duggande söndag i Ystad. Två pojkar och hela stadens anksamling och lite bröd. Det blev ju en aktivitet av det också.