PRESSINBJUDAN

Åh, i veckan fick vi ä n t l i g e n göra ett efterlängtat besök tillbaka till livets plats; Tivoli!

De hade pressdag och jag blev inbjuden (mycket nöjd, vi har ju varit på Tivoli fyra gånger per år när det inte varit pandemi så de fick gärna bjuda in, heh) och eftersom alla restriktioner släppt och vi var välkomna över bron var det bara att tuta och köta. SOM jag har saknat detta ställe!

Det finns ju få ställen som Tivoli tycker jag; som passar både vuxna och barn. Jag njuter precis lika mycket av att vara där som pojkarna gör och så är det ju inte riktigt på till exempel ett lekland – det gör jag mest för deras skull. Men detta? Detta älskar jag.

I riktig Halloween-anda tog vi oss an deras nya ”spökhus” Villa Vendetta – och det är ingen för den med svagt hjärta kan jag säga. Jag var legit orolig över att jag skulle nita nån stackars skräckarbetare i ren reflex; för det finns ingenting jag klarar sämre än jump scares. Min sköra själ är liksom inte byggd för att ledas in i ett hus där det plötsligt dyker upp en skrikande städerska bakom mig; jag antingen slår tillbaka i ren fasa eller så dyker jag. Så det var spännande.

(Jag lyckades tack och lov ta mig igenom villan utan några rubriker i danska tidningar om svenskt överfall på dansk Tivoli-arbetare – å andra sidan har jag tydligen jäkligt veka mammainstinkter för på den lilla filmen de tar vid ett av dessa jump scares kan man se mig huka mig ner bakom Noah som vassego ta honom först vetja jag syns inte – mindre charmigt drag kan jag känna).

Och ja; Tivoli var precis lika vackert som vanligt i Halloweenskrud och skymningshimmel, och vi hade några roliga timmar trots lätt duggregn och vaga mammainstinkter. Jag mös runt med en glögg och längtade efter julmarknadsversionen; nu när man får igen. Tivoli gör ju, som ni vet, topp 2 på min julmarknadslista ihop med Huseby – och jag vill nu bums tillbaka, se allt sprayat vitt i snö och lalla runt bland alla bodar för att köpa stickade mössor och varma tröjor och ett julpynt eller två.

Snart är det dags! Snart.

Tivoli – we will be back. Alltid.

Nu när man får lov igen, att göra saker, känns det som sagt nästan overkligt.

Med vaccinering och alla restriktioner borta (mer eller mindre) så öppnas världen upp igen utanför väggarna och jag doppar tårna i vattnet, nästan prövande, som om man inte riktigt vågar.

Det har ju varit två år av ett nytt normalt, och det jag tar med mig från det är vikten av hemmet och mjukhet. Men nu vill jag även kunna försöka nästan acklimatisera mig igen? Evenemang, fredagsbar, julfest. Prag som sagt om någon vecka – och i nån slags får man göra såhär nu? råkade det visst även bli Pentatonix i Italien i vår. Den är ju fortfarande osäker, vem vet hur läget ser ut i april, men om man fortfarande får är det alltså Italien, konsert och weekend som väntar. ITALIEN I APRIL?! Kommer ju vara livet? Lite värme kanske, mycket pasta, l j u s. Något att hålla fast vid under februari, mars som jag vanligtvis avskyr eftersom de månaderna för mig alltid har känts totalt meningslösa. Januari också för den delen. Usch.

Januari, februari, mars kan strykas och sovas bort, så kan nån väcka mig i början av april igen. Ungefär så känns det. Och att då veta att April kommer med Italien? Mycket bättre.

Så ja; nu anpassar jag mig. Hemma, mjukhet, sköna material, inga hårda saker – det tas med in i vad det nu än är som startar nu i världen med lyfta restriktioner. Vaksamheten också antar jag, tar väl ett tag att bli av med den. Men försöker även få med det ”nya” vad det nu än är. Som evenemang, att kunna få resa, att få med ”göra” i ekvationen.

Anpassning.

Tur att vi är bra på det, människorna.

Okej, så här har vi Batman.

Den enda pojken av de tre – även om nu en råkar heta Bosse. Bosse är fortfarande en flicka. Så Batman kommer steriliseras när det är dags annars blir det nog lite kaotiskt här hemma? Men det rekommenderades inte att ha två hanar, så det blev två flickor och så Batman då – som Noah valde. Batman är ”hans”. En lugn, vänlig, stor jätte vars pappa var så stor att jag mest stirrade på honom och tänkte alltså… ska de BLI så stora? där jag stod hos uppfödaren. Och ja, det ska dom tydligen. Och Batman kommer väl, som hane, bli absolut störst.

Där Babba är dominant och ingen jävlas med henne, så är Batman mjukare och inte alls särskilt mycket för att ta för sig i flocken. Han trivs med att mest lalla omkring, ligger utsträckt på trappstegen och väntar på att bli kliad i öronen, tittar mest på flickorna på avstånd och bryr sig inte nämnvärt. Är också den med minst respekt för hundarna – ingen av dom är rädd för hundarna, Babba är fearless, men Batman är mest uppsökande om vi säger så? Han är den som skuttar fram till dom för att hälsa, som kliver över en vilande hund eller som kör upp sitt fejs i Haggis skägg för att säga hej. Med andra ord är han väl den som skulle löpa störst risk för att bli avrättad – men tack och lov finns det INGA sådana tendenser alls. Det är Prosten man får hålla ett öga på som sagt, framförallt om kaninerna rör sig snabbt, men i 99% av fallen är de så långsamma att hundarna liksom inte triggas eller reagerar. Haggis kunde inte bry sig mindre, och Spöket verkar tro att de är bebisar och slickar på dom tills de är blöta. Så kan det gå.

Men Batman är alltså en del av familjen nu, och av flocken, och den Noah håller absolut närmast hjärtat.

En av tre, men en riktigt viktig pusselbit <3