
Men hallå där!
Jag hade visst en paus här inne. Den första sen jag började blogga skulle jag tro; jag som till och med bloggat genom förlossningar, influensor och utmaningar.
Men det tog helt enkelt lite stopp i själen i fredags – jag hade haft en helvetesmånad som ni vet, jag hade en torsdag som var enormt lång med fotografering, biltur, tågresa, event, vara social, sen hem igen och redan på fredagen kände jag att nä, nu vill jag bara vara Emma ett tag.
Så jag var det.
I två dagar har jag unnat mig själv komplett prestationsfria dagar, helt utan krav på saker jag ”bör” eller ”ska” och det har varit precis vad jag behövde. Och nu är jag här igen, och säger hej – för att jag vill. Ibland måste man lyssna på själen också (eller ja, mest hela tiden) och nu var den lite förkyld kan man säga och jag har kurerat den med den själsliga motsvarigheten till kycklingsoppa; sömn, familj och vänner.
Och på tal om vänner; hur vacker ä riste Banditen i sitt isiga hår?! Åh. Precis den nyansen är det finaste jag vet på henne, då vill jag fota henne dygnet runt och helst naket och sårbart och med smärtan som ett tet täcke över bilderna.

Igår besökte jag alltså Banditen i några timmar, för kycklingsoppe-effekten.
Vi satt i hennes säng och hon klappade mig på armen och lägenheten var sådär mjuk i ljuset för att persiennerna var nerdragna, och precis allting doftade voluspa. Så drack vi ett glas bubbel och bestämde oss för att gå ut och äta, och det var SÅ mycket vår i luften (bortsett från det kalla) och att promenera på grus så torr att det dammade efter oss och sen gena över gräs full med krokus var det bästa vårtecknet av dom alla.


Ni ser; kvällssolen. Bara den ger ju energin tillbaka.
Jag var klädd i trenchen från föregående inlägg och den är jag så nöjd med att det inte är klokt (finns här), ett par riktigt gamla Primeboots, ett par skinnbyxor och en sjal från Malene Birger och de solglasögon jag är absolut mest nöjd med i år och inte vill ta av mig. Jag menar; mjukt aprikosfärgade bågar och spegelglas; vad mer kan man begära? Från Le Specs och finns här.


Vi gick till mitt favorit-sushi-ställe trots att Banditen inte alls tycker om sushi (det är kärlek det) och jag fick äta nigiri (med godkända räkor) och Banditen åt en Yakiniku som man inte ska förakta. Sishinu är för övrigt ett hett tips för er som vill ha sushitips när ni är i Ystad på besök (åh jag borde ju sätta ihop en sånär smultronställenguide för både Malmö och Ystad, ni är så många som undrar!).
Vi brukar ta hem en bricka därifrån varje gång mamma och Sockervadds-Göran är på besök och jag får aldrig nog.

Ja och sen gick vi hem igen, och kvällen var lika vacker som Banditen ungefär –
och så satt vi i hennes säng ett litet tag till och åt ostbågar och gurkstavar och såg Galna Professorn, tills mannen kom och hämtade mig med pojkarna i bilen (bästa).
Så ja, det blev visst en lite paus men jag är kvar.
Jag skulle bara landa lite.