Åh ser ni vilken fin giraffljusstake?!

Den hittade jag i en liten butik här i Ystad som heter Grevinnans och som hade en himla massa konstiga, härliga saker och den ska få stå inne på Buses rum tänkte jag så snart jag börjat julrafsa lite där (sjöborrelampan hittade jag på Dalani för typ 2-3 år sen, stenhuvudet och krukan är från Love Warriors). Han sa det själv när jag visade den; ”jag tycker att den kan stå i mitt rum”. Och då ska den ju såklart göra det.

Idag har jag en massa såna där vardagstråkiga saker att göra ni vet; dammsuga, tvätta, fluffa upp kuddar i soffan, skura vasken. Sånt som är så vansinnigt tråkigt när man håller på, men så vansinnigt skönt när man är färdig. Men idag är det lite mer okej att  ha vardagstråk inplanerat för imorgon ska jag och mannen på äventyr så just nu kan jag ha cirka hur tråkigt som helst utan att det gör något, jag är pepp i vilket fall. Och så kan man ju alltid öppna en Maison Belle Christmas-rengöring och så doftar allting lite juligt här hemma och då blir det genast mycket mindre sövande att dammsuga och fluffa kuddar och allt som nu väntar.

Så det gör jag idag. Jobbar, dammsuger, tvättar och laddar för äventyr.

Vad gör du?

Alltså. Erika på La Leia är en sån jäkla stjärna.

Ni vet när jag var gravid och hade tuttpanik? Dom var ju liksom överallt och jag trivdes inte alls och kände mig bara vansinnigt STOR i bysten, och när jag sen fick på mig en riktigt bra BH (den på bilden) från Chantelle i en butik i Köpenhamn så var det en sån enorm lättnad på något vis. För då blev brösten mer jag, liksom. Och vi försonades.

När jag bodde i Malmö så var min räddning alltid La Leia men nu bor jag ju inte där längre och kan inte slinka förbi lika enkelt, och med en bebis blir det ännu glesare mellan gångerna. Och då har Erika räddat mig på distans; när amningen kom igång och brösten var ännu mer bångstyriga och jag bara ägde två amningsbehåar från Lindex i fel storlek som jag roffat åt mig i butiken på måfå (väldigt sköna men gjorde ju inget för hållningen eller bröstformen om vi säger så) och jag absolut inte var sugen på att ta mig in till en butik och prova ut nya bh:ar så skickade jag bara en bild till henne på fejjanchatten där jag hade Chantellen på mig och så visste hon exakt vilken storlek jag hade (G tror jag att jag var uppe i när det var som mest bystigt här hemma) och så satte hon ihop ett kit med snygga, stödjande amningsbehåar som hon skickade på posten med en faktura. Så slapp jag jäkta in i en affär, jag slapp svettas i ett provrum och framförallt så fick jag bh:ar som PASSADE på riktigt och där brösten inte klämdes ner i brist på annat.

Hon är bannemig otrolig på det där, att se vilken storlek man har bara på en bild.

Och nu sitter jag i samma sits igen; fast omvänt. Jag har inte en enda BH hemma som passar nu när bysten börjat gå tillbaka på det där sättet som dom gör efter en graviditet och amning; som en ballong som sakta töms på luft ni vet. Och sen jag gick in på La Leia första gången för något år sen och för första gången i mitt liv förstod vikten av en schysst BH i rätt modell och rätt storlek så blir det liksom inte samma sak att köpa enbart från kedjorna; känslan av en riktigt bra BH är en lyx och jag tycker om att ha iallafall en att bära när det behövs lite vardagsglam och är det nån gång man får unna sig så är det väl när man har ballongtuttar kan jag tycka (och den där Chantelle-bh:n är det en SORG att jag inte kan ha längre, för det var nog det bästa köp jag gjort tror jag och en modell som var så perfekt för mig).

Så jag satte på mig Chantellen igen, knöt en näve och stoppade ner i kupan för att visa hur mycket som hänger och fladdrar nu för tiden och direkt började hon plocka ihop i butiken, fota och skicka förslag. Och nu är ett paket med något vackert på väg hem till mig och ballongbrösten, utan att jag har behövt ta mig till Malmö med en bebis på armen och försöka rafsa ihop något själv.

Det är bannemig otroligt.

Ni är många som har frågat om au pairen, om hon trivs och vad hon tycker om rummet och så. Och det går bra! Jag skriver inte om henne så ofta eftersom jag tagit in henne i familjen som mamma och inte som bloggare; jag vill alltså ge henne samma rätt till utrymme och sfär som i vilken vanlig familj som helst tills den dagen hon själv säger annorlunda. Hon måste få landa lite liksom. Det innebär alltså inte att någonting har hänt, utan bara att hon är här och att det går bra och att hon får lov att hitta sin egen plats i familjen i lugn och ro och utan kamera. Jag visar gärna saker VI gjort (jag och mannen alltså) som är döda ting så som rummet eller så, och skriver om vad VI tycker, men jag tycker inte att det känns riktigt rätt att bre ut Yim på den här mackan när hon precis landat i ett nytt land och en ny familj och försöker hitta en grund här. Förstår ni vad jag menar? Därför får hon ha ett utrymme som är bara hennes och som jag inte lägger ut eller skriver om, precis som med andra människor i mitt liv och min familj som finns med i mitt ”riktiga” liv men inte på bloggen eftersom dom inte vill/känner sig bekväma. Det innebär som sagt inte att dom inte finns eller att något har hänt, utan ibland är det bara så enkelt att jag respekterar deras önskemål (nu har ju inte Yim uttryckligen sagt att hon inte vill, men hon har bara varit här i någon vecka och jag vill inte sätta henne mot väggen med den frågan på några veckor än).

Men rent praktiskt går det alltså till så att hon bor en trappa upp, det har ni ju sett, och hjälper till ungefär 20 timmar i veckan. Det handlar mest om att ge Noah mat till exempel eller leka med honom mellan hans sovlurar så att jag arbeta mindre upphackat och jag sitter ju bara i rummet bredvid så jag är inte särskilt långt bort. För oss var det här den absolut bästa lösningen som gick att få till med hur vårt liv och våra arbeten ser ut. Au pairen får lön, svenskakurs via typ Folkuniversitetet, mat och husrum och är tänkt att vara en i familjen på precis alla sätt och hon kommer självklart följa med till Åre till exempel (och få se snö! Yay!). Sin lediga tid, vilket blir en hel del, spenderar hon precis som hon själv vill och hon har vänner som är au pairer och som bor i städerna runtomkring så hon har en liten del av hemma med sig här också vilket såklart känns skönt. Så hon har ett socialt liv utanför familjen redan från start. Hon pratar engelska och har redan börjat lära sig svenska ord och tanken är väl att hon ska stanna i max ett års tid (sen måste man ansöka om och det är inte alltid 12 extra månader beviljas). Hon lagar thailändsk mat åt oss ibland vilket är fabulöst och tycker att det är väldigt kallt så jag har försökt förse henne med underställ och innetossor och gud vet allt för att hon ska hålla värmen.

Kanske kommer hon synas mer aktivt på bloggen lite längre fram, kanske inte, men hon är iallafall här och en i familjen nu och har verkligen börjat göra sig en plats och trivs.

Och det känns skönt att hon mår bra, så långt från hemma.