Jomenvisst, igår fick vi besök mellan åskskurarna!

Det var Banditen som tittade förbi för att säga hej, kika på mitt kontor och lämna synpunkter på nåt jag jobbar med, ge Buse ”heja-öronrör”-present, klappa vinthundar och jollra med bebis. Hon är ju bäst på det där; att tänka på dom små sakerna och att alltid vara sådär genomtänkt och genuin (som efter-opreationspresent till Buse liksom, det hade hon ju inte behövt) och att alltid ha en minut över till sagobok eller piratskepp eller vad man nu än vill visa.

Det är väl därför hela familjen älskar henne.

 
 
 

 
 
 

Buse öppnade paket med stor förtjusning!

 
 
 

 
 
 

Tooka passade på att stjäla sig lite Bandit-tid hon också. ”Au au auuuu” pratar hon och trycker sitt huvud mot Banditen för att vara säker på att bli ordentligt klappad. ”Hur ääääär det Tooka?” frågar Banditen med joller-röst och Tooka låter henne veta att det är öken, som vanligt.

 
 
 

 
 

 
 
 

Och så fick hon bebisgos, såklart. Nu för tiden kommer man ju inte in i Lanthandeln utan bebisgos.

Och ja; lite så var det alltså här igår när vi hade en alldeles otroligt regnig och åskande fredag med tolv grader höst ute och moln så mörka att det kändes som om någon vaknat upp och släckt. Och ikväll bär det av till Malmö för fest; Nelly fyller trettio och det ska firas med fanfarer och ståt och allt det där andra som sig bör när någon lockig fyller trettio och man vill ta i så man skäms.

Det verkar bli en ypperlig helg, det här.

 
 

 
 

kavaj – malene birger // skjorta – ralph lauren // jeans – one teaspoon (här) // skor – a pair

 
 
 

Ni vet; vissa fredagar är sådär extra mycket fredag att det liksom känns i hela kroppen på något vis? Idag är en sådan. Jag vill ta mig in till stan och bunkra upp med lite god mat och fylla på med ett doftljus eller två, och sen låsa in mig här hemma med pojkarna och laga middag och kanske till och med provelda i någon av kakelugnarna om regnet bestämmer sig för att vara här ikväll också. Åh.

Och så fyller ju Buse år snart! Eller ja, snart och snart, men om en månad. Och nu känner jag väl att han blivit så gammal att det är dags för ett kalas med kompisar? Inte bara med vuxna? Hans allra första ”riktiga” bjuda-hem-vännerna-kalas, och eftersom att kalasfixa kan vara något av det roligaste som finns så kan det möjligen vara så att jag redan nu börjar peppa för det här och surfar runt för att hitta silkespapper och annat som kan behövas för att göra pynt (just nu pendlar han mellan att vilja ha poliskalas igen eller piratkalas eller prinsesskalas, så vi får väl se vart det slutar). Eller vad tror ni? Är inte fyra år en ganska bra ålder för att ha några vänner över? Det känns så.

Och hörni; tack för alla peppande ord på Instagram och här igår när Buse fick rör och jag var en nojig en. Det är så himla, himla fint att ni bryr er och jag är genuint och uppriktigt rörd över er omtanke.

Ni är bäst.

 
 

 
 

 
 
 

Det gick bra.

Det var en pärs för mammahjärtat att sitta och hålla sin stora, lilla kille när hans kropp blev narkostung och sen lämna honom där på bordet – men det hela gick så himla, himla fort och efter bara kanske en kvart fick jag gå in till honom igen och ligga bredvid honom när han vaknade.

Och nu är han precis som vanligt, fast hörande. Och DET är ofantligt skönt ska ni veta! Vi har testat hans hörsel snudd på hela dagen genom att viska till honom små ord och med förtjusning se att han reagerar och faktiskt hör vad vi säger, och inte bara vi är glada över denna upptäckt utan även Buse själv. Tro det. Att gå omkring och vara halvdöv blir väl ingen glad av.

 
 
 

 

 
 

 
 
 

Och nu sitter pojkarna i soffan igen och läser böcker (det fick ju bli en sväng till bokaffären efter sjukhuset för lite nya böcker) och jag blir alldeles varmtung och mör i hjärtat när jag hör dom. Pojkarna. Tänk att jag har haft en sån tur.

Själv ska jag krypa upp i sängen och ringa runt lite. Vi är inte en sån familj som pratar varje dag, men vi ringer varann då och då och framförallt om vi har något särskilt att bolla, och lite beroende på vad man har att bolla så väjer man vem man ska ringa. Det har liksom alltid varit så; att vi sällan snackar bara för att snacka. Alla är så bra på olika saker; en ringer man för att få pepp, en för att få lugnande ord, en för att få skratta och så vidare. Nu står jag inför lite utvecklingar i bolaget i höst och då känner jag mig lite extra lyckligt lottad över att ha växt upp i en entreprenörsfamilj; det finns alltid någon att få stöd och råd från, någon som varit med förr. Som min pappa (driver företag i rekryteringsbranschen enkelt uttryckt) som alltid har vettiga saker att säga eller min bror (han är bland annat en av grundarna till Citadellet Likvidationer AB och sysslar med att avveckla och likvidera aktiebolag, så det är aaaaaningen mer uppstyrt än det jag håller på med ha ha – men behöver ni avveckla ett aktiebolag är alltså han er man) som alltid är brutalt ärlig och säger åt mig om mina idéer är helt ute och cyklar eller om jag är inne på fel spår. Det är en sorts rikedom det också.

Men.

Alla hemma, allt väl.

Det enda just nu som räknas.