Det blir visst en del trädgårdsbilder nu. Ledsen för det.

Men jag har liksom fastnat där ute i trädgården, särskilt när solen är framme och nu när precis allting har exploderat i den där frodigheten som jag inte kan värja mig mot. Och enskildheten som jag tjatar om. Främst den.

När vi är där ute är det bara vi där.

 
 
 

 
 
 

Den har så vackra små rum;

små avdelade sektioner att bygga kojor i eller driva upp kryddor eller duka upp till kvällsmat. Buses tält har fått ett litet rum, i odlingslådorna har jordgubbsplantorna jag planterade börjat ta sig och snart kommer även timjan och rosmarin att sprida dofter när man går förbi.

Nej, det är inte spikraka gångar, och nej mannen har ännu inte vunnit kampen över gräsklipparen – men det är ju vi på något vis. Det lite vildvuxna, det lite skeva. Det som inte har spikraka kanter och klotklippta buskar.

Och det är skönt att känna så.

 
 
 

 
 
 

Buses tält, ja, om vi ska återgå till det.

Det stod ju inne i hans veranda innan, och nu står det ute i trädgården när det inte regnar och är ett tillhåll för tjuvar och poliser och gargamel.

Sätt ett tipi-tält på en gräsmatta och fantasin har inga gränser.

(Tältet är ett numero 74 och finns hos Mokkasin).

 
 
 

 
 
 

Jag kan tänka mig att bo där själv.

 
 
 

 
 
 

Och så finns det små hemliga gångar!

Som mellan buskar och under träd. Gångar som en snart fyraåring kan pila igenom i sina snabba skor och ropa duuu kan inte taaa meeeej så han kiknar. Eller gångar som hans mamma kan sitta på knä framför och fotografera, för att hon tycker att de är så vackra.

 
 
 

 
 
 

Och tulpaner som trängs med maskrosor vid trädstammarna.

 
 
 

 
 
 

Och en gräsmatta som alltså än så länge är ängslik tack vare en Klippo från 1973 som strejkande står på plattorna och hånflinar mot mannen med avskruvad topp och urplockade muttrar; än så länge ledande i årets fight.

Men oavsett;

en gräsmatta som det går att cykla på, om man bara vill.