Tänk.
Idag är han en vecka gammal, Noah.
Denna lilla, lilla skrutt med farbrorblickar och de mjukaste fotsulor som finns. En exakt kopia av sin bror som bebis; bara lite mörkare och lite mer Noah, men med samma drag och minspel och bekymrade pannrynkor. Mycket mer tillfreds med livet än vad Buse var vid den här åldern, inte lika förbannad och gråter bara när det kniper till i magen eller när blöjan ska bytas. Annars är han förvånansvärt nöjd. Lugn och nöjd och spenderar sina dygn med att äta och sova och titta på oss med de där farbrorblickarna och grymta då och då när han har nåt att säga. Är det inte märkligt det där? Hur de kommer ut som äldre farbröder? Som om de föds med Benjamin Button-syndromet och startar som åldringar och sen liksom växer in i att bli bebis innan det svänger och de börjar åldras som oss andra igen.
Men iallafall. Noah. Ett litet paket av koladoftande hudveck och ett hår som kittlar läpparna när de nuddar hans hjässa.
Och allt är så annorlunda den här gången.
Ingen stress, ingen neo-avdelning, ingen bröstpump. Bara lugn och ro och en förnöjd bebis och ett par bröst som verkar ge mjölk i den utsträckning han behöver. Självklart för många kanske, men inte för mig. Med Buse var amningen redan från början så ångestladdad med barnmorskor som hängde över min axel, nakenvikter, kopp, flaska, amningsnapp, elektriska bröstpumpar och hysteri. Det kom mjölk men i så liten omfattning att det helt enkelt inte räckte för att hålla en Buse nöjd, hur mycket jag än drack amningsté och gick upp mitt i natten för att sitta vid den där förbannade elektriska pumpen för att få ut litegrann som skvalpade på bottnen av flaskorna. Det blev fel från början helt enkelt.
Nu är det mer rätt.
Kroppen gör inte ont som efter förlossningen, huvudet är med, själen är med. Och även om jag är trött på det sättet man blir av att vakna för amning var tredje timme på natten så är det fortfarande en annan trötthet än den avgrundsdjupa. Det är en naturlig trötthet, en sån som ger utrymme för en massa annat också. Som fladder och tacksamhet och njutning och allt det där andra som alltid bör få plats, egentligen.
Idag är han en vecka gammal; Noah Emanuel Jacobsson.
Och redan en liten explosion för den här familjen på det bästa av sätt.
