Vecka 35. Här går det undan.
Jag försöker komma ihåg att ta en bild varje vecka, men nu är det som ni vet en miljon saker som sker så det är inte alltid jag lyckas på samma dag eller ens varje vecka. Men nu är vi iallafall i vecka 35, den lille boxaren och jag, och är inne på den sista spurten.
För jo; han är extremt stark i benen kan jag tala om. Minns inte att Buse var såhär tydlig och på kvällarna är det som om magen lever ett eget liv när man tittar på den – det går tydligt att se hur det buktar ut och svajar , och ibland tar han i så det gör ont och jag får trycka tillbaka vilken del det nu än må vara han bestämt sig för att skicka ut genom bukväggen.
Och annars? Det tydligaste gravidtecknet förra veckan?
Förutom att jag är gigantisk, vaggar fram och börjat samla vätska så måste jag nog säga att det absolut tydligaste tecknet den senaste vecka är Återkomsten Av Det Obefintliga Tålamodet. Ni som följt mig sen jag var gravid med Buse minns kanske att jag fick gå hem på mammaledigt ungefär vid den här tiden för att jag helt enkelt inte gick att ha i tjänst eftersom jag tenderade att bita huvudet av varenda samarbetpartner vi hade. Jag var helt enkelt inte särskilt bra för företagets relationer och fick flera gånger om dagen bita mig i tungan för att inte be folk dra åt helvete (med silkeslen röst dock, sådär ljuvligt passivt aggressiv ni vet).
Det fantastiska humöret är tillbaka.
Dock gäller det bara, precis som sist, folk i serviceyrken och är inte helt utan grund. Jag har generellt väldigt svårt med dåligt bemötande efter att ha arbetat med försäljning i 18 år, men när jag är gravid har jag helt enkelt ingen tolerans mot dåligt bemötande. Alls. När jag i vanliga fall kan ta ett djupt andetag, vara tålmodig och räkna till tio reagerar jag nu direkt och är giftigt snabb med att kallblodigt göra slut med vem som än må ha haft en dålig dag på jobbet. Hittills har jag gjort slut med Eon, mitt försäkringsbolag och ett tilltänkt larmbolag på mindre än sju dagar (representanten för det där larmbolaget var dock någon jag nog skulle bitit huvudet av i vanliga fall också; för det första ringde han mig klockan åtta en fredagskväll, fortsatte envist att prata trots att jag informerade om att jag var på middag och inte hade tid, försökte tre gånger boka in mig på ett datum jag tydligt berättade att jag inte kunde, var allmänt otrevligt och vägrade lyssna – typ alla fel i min bok – så den där snubben har inte en chans att få sälja på mig ett larm om han så var den sista i världen. Helt jäkla galet att man kan ha en sån representant). Mannen? Han står alltid med fasa i ett annat rum och har ryckningar i mungipan av stress när han hör mina samtal, och sen frågar han ska jag kontakta ett annat bolag? när jag pratat klart – fullt medveten om att nu har vi inte den där firman längre.
Det har alltså blivit vecka 35, jag är så stor att jag inte får på mig skorna och är som en solig vårdag i humöret.
Allt är precis som det ska vara.
