Den 27 april.

Den 27 april 2015 kommer vår son att plockas ut, om han nu inte bestämmer sig för att brådska på det hela lite och försöka smita ut tidigare. För ja; vid dagens möte på specialistmödravården beslutades det om kejsarsnitt utan omsvep och utan konstigheter. Läkaren var varm och gestikulerande och sa jag har läst din journal och förstår att du inte vill gå igenom det där igen – det skulle inte jag heller vilja och det ska du inte behöva. Och så frågade han vad jag ville veta om snitt, berättade hur det gick till och var hela tiden noggrann med att jag var trygg i vad han pratade om. Och han förde diskussionen utan pekpinnar, statistik eller skräckexempel.

Han lyfte tio ton från mina axlar.

Så den 27 april åker vi till Lund för att möta lillebror; mannen och jag. Och jag kan nu andas fritt och utan stress, och vetskapen om att dom har en plan även om han bestämmer sig för att komma tidigare ligger som ett spegelblankt vatten inom mig.

Lugn.

Den 27 april kommer han, och innan dess –

bara lugn och ro och en känsla av att kunna andas.

Och så blev det vecka 32.

Jag är stor nu, tung, otymplig. Och även om jag hittills inte samlar lika mycket vätska som med Buse, så börjar anklar och händer svullna på kvällarna och jag sneglar lite lätt mot näsan varje gång jag ser mig i spegeln för att se om den börjat anta Körberg-proportioner ännu.

Vi är inte riktigt där ännu, men kanske snart. Jag kommer aldrig vara en nätt liten graviditetsälva.

Men något jag är så himla glad över är håret!

Det blev ju så dåligt ungefär en tre, fyra månader efter att Buse föddes och sen har det liksom inte riktigt hämtat sig tillbaka till 100%. Men nu, nu är det som det var innan min första graviditet – tjockt och livfullt och så som jag var van vid att det en gång i tiden var. Så jag njuter av det nu, med full vetskap om att vi kanske har en sisådär fem månader kvar tillsammans innan vi återigen ska skiljas. Lite som ovänner.

Men vi är inte där än.

Och det är väl inte bara graviditetshormonerna jag har att tacka. Böddis mjuka omvårdnad och Moroccan Oil i två månader har gjort sitt det också. Oavsett så är jag så himla glad att det är tillbaka, om så bara för någon månad.

Hej hej bebisen där inne! Snart ses vi.

Ja, annars då? I vecka 32? Inte sådär hemskt mycket att rapportera mer än det tunga och foglossningen och känslan av fabulöst hår. Nu är jag glad för allt extraskinn jag har kvar sen Buse, för magen är *peppar peppar* än så länge intakt och jag marinerar den minutiöst med gravidolja för att försöka hålla det så.

Annars är det väl som det är mest såhär i slutet på en graviditet; en evig längtan och det där pirret i magen som överröstar allting annat.

Det som sen blir kärlek till någon man väntat på i hundra år och längre.

∞

(Kläderna? Gravidjeans från H&M, ett gammalt linne från Asos Maternity och så en klassisk Japan Knit – en modell jag aldrig tröttnar på och som känns väldigt användbar även efter att han är ute – i gråblått som finns här).