Tittut!
Litet Spöke.
Idag har vi tagit en riktigt lugn hemmafredag; flickorna, Buse, Spöket och jag.
Det passade bra; jag är helt slut efter gårdagens fotomaraton (startade dagen 04 och slutade den vid 23) och Buse hade absolut ingenting emot att stanna i sängen för att läsa böcker, se på film, klappa Spöket och låta mig arbeta undan lite.
Och för Spöket var det perfekt.
(Tooka klagade inte heller).
Hon har en bit att gå, Spöket. Det visste jag om. Hon är väldigt skygg och tillbakadragen (vilket vinthundsvalpar är i de flesta fall; de går liksom från totalt självständiga som små till att bli osjälvständiga som vuxna istället för tvärtom – men nu var det lite extra) och det hade jag med i beräkningen när vi köpte henne. Hon behöver mycket miljöträning och mycket hjälp att stärka självförtroendet. Det är inget konstigt för oss, egentligen. Jag tenderar att alltid välja den minsta och mest introverta i en kull, så när jag pratade med uppfödaren och hon ärligt berättade om hur Spöket är så visste jag att det var rätt.
Och oj vad hon har växt i sin lilla vinthundspersonlighet bara sen igår!
Idag har vi vilat, mycket, hon sov ganska ytligt inatt så det behövdes.
Och efter mat och en utevistelser och lugn och ro så har hon redan gått från att bara vara stilla på ett ställe till att följa mig i hasorna genom huset, och svanstippen har börjat vifta försiktigt när man kommer in i ett rum.
Och visst, hon har mycket kvar, men det är härligt att se henne öppna sig så mycket redan.
Det är ett alldeles bedårande litet Spöke vi har fått hem iallafall, och det ska bli så fantastiskt kul att få se vem som finns där inne under osäkerheten och blygheten och tröttheten. Och att få se henne smälta in med Tant och Tooka (de som nu är så snälla och låter henne va).
Världens sötaste lilla skrutt.
