Vi har de finaste av grannar här.

Husen ligger inte så nära att de syns, men då och då kommer de förbi – dessa grannar bestående av äldre, tysta män som bor i sina föräldrahem och har levt här i generationer. Män som arbetar i skogen och kommer på cykel och ibland ställer den mot grindstolpen och stannar för att prata.

Och jag bjuder in, frågar om de vill se vad vi har gjort. Med fladder i magen, en liten klump av oro. Det här är ju en kär byggnad för alla här ute, deras fäder gick i skola här en gång i tiden och därefter har den ägts av föreningen. En förening som består av just dessa grannar. Så jag är lite rädd, att de ska tycka att jag har förstört något. Inte respekterat huset, eller gjort något så långt ifrån vad de hade velat.

Så grannen kommer in, tar emot en kopp kaffe och går sen tyst genom rummen med mig. Stannar då och då, stryker med en hand över väggen, tittar upp i taket. Och jag står bredvid, försöker tyda stenansiktet, letar efter spår av vad han tycker.

När visningen är över och vi står på ovanvåningen redo att gå ner igen säger han

det här har du gjort riktigt bra.

Och jag vet att det nog är det bästa betyg vi kunde få.

 

 

 
 

Det är ju inte det lättaste att hålla på och fixa ett hus med en snart-treåring hemma. Såklart. Eller svårt skulle jag väl inte säga – bara mindre effektivt. Vi kan ju inte jobba båda två, mannen och jag, inte samtidigt.

Så vi delar upp det i skift. När jag gör något som kräver koncentration eller pill (som att måla speglarna på en dörr med pyttepensel) så är mannen med Buse, och när mannen gör något som inte är lämpligt för snart-treåringar (frilägga golv under gammal plastmatta med 100 små vassa nubb som sticker upp) så leker jag och Buse med annat.

Men mycket saker kan han ju faktiskt vara med på. Och tycka är riktigt, riktigt roligt.

 
 

 
 

Som när jag målar möbler.

Då får han en pensel, han också, och sen sitter vi båda två och målar. Tillsammans. Inte med några tungmetallfärger såklart, och han får inte sniffa på lösningsmedel eller slicka på penslar eller så. Men med kalkfärg, utomhus. Visst, man får ju gå över lite snabbt med penseln där han kletat på färg – men det är ju inte hela världen. Han tycker att det är roligt, jag tycker att det är roligt.

Och mest är han lycklig över att få hjälpa till.

 
 

 
 

Och det blir ju lite vackrare, inte sant?

Att kunna säga att den målade du och jag, Buse och peka på något vi gjort tillsammans. Och att han får vara stolt över att ha bidragit.

Då går det mesta lite enklare här hemma.

 

 

 

 

 
 

Igår lämnade vi det här;

lata dagar på ett trädäck med sjön bara ett stenkast bort, en värme så intensiv att det nästan var svårt att tro att vi ännu var i Sverige. Buse var på sitt gladaste semesterhumör och klättrade precis överallt, och jag hittade den gamla klassikern Grodspelet på Ica vilket gav några timmars nostalgi och Buse-fokus i kvällssolen.

Tänk att barn fortfarande gillar samma saker som vi gjorde när vi var små.

(Byxorna är ett par Spell från KyssJohanna – fantastiska, och mjuka som pyjamasbyxor – och tröjan är en ChillNorway).

 
 

 
 

Och hemma väntade den vildvuxna trädgården, med det gamla äppelträdet bakom huset. Där har vi ställt upp trädgårdsmöblemanget vi tog med från Lutande Huset (men det visade sig att vi glömde själva stången till parasollet, så den får vi hämta) och tyckte att det där – det där blir en bra plats att äta vid.

Och det blev det. Gamla äppelträd är oftast inte fel till nåt.

(Den mönstrade pläden och kudden är från Day, de har i ju sett innan).

 
 

 

 
 

Så där står nu bordet och stolarna, och där hänger kojan/sänghimlen som vi tagit med från Lutande Huset också, Buse älskar ju den där (kommer från Mokkasin, precis som den ljuvliga, enfärgade kudden med en tofs på) och där ute blir den ett litet tält att gömma sig i när det ska vara extra mysigt. Och det ska det ju oftast.

När det är lite bris fladdrar det i öppningen på det vackraste av sätt, och då vill jag också vara snart tre år och sitta där inne och ha det skönt.

Älskar saker som man kan använda precis lika mycket inne som ute.

 
 

 
 

Ja. Den där kojan funkar för fler än en i familjen.

Så där har ni baksidan på Drömmen, en liten del av var vi sitter och äter lunch och konstaterar hur tyst det är – jag tänker aldrig på ljud omkring mig förrän de är borta – och hur vansinnigt skönt det är med sommar.

Och tänk. Det kommer bli många somrar där.

Det är det bästa.