Buse kan det där med strandmode som ni vet.

Otvivelaktigt.

Han avskyr de där tighta uv-dräkterna och vägrar ha dom på sig. Men hatt går bra, gärna en fab rosa sak med en liten fjäder i, och mammas gamla kimono som fladdrar skönt och ger en touch av Di Leva. Och solglasögon! Man måste ha solglasögon, anser han.

Dör.

(Hatten hittade jag på Lindex, solglasögonen finns här och kimonon är en gammal Arnhem).

 
 

 

 

 
 

Han är så fab att jag smäller av.

Jag kan inte se mig mätt på denna orubbliga, coola attityd och hans starka beslutsamhet när det gäller hur han ska se ut. På rummet pekar han och jag tar med, och sen är han skönt och ledigt klädd i solen och får barpersonalen på strandbaren att brista ut i gigantiska leenden när de kommer med färskpressad apelsinjuice som han tar emot och säger thänk joo om.

 
 

 

 
 

Tänk att vi har skapat något så vackert?!

Mannen och jag. Att den här lille fabulösa varelsen fick ta fäste där inne och växa sig stark och frisk och sen komma ut och strö guldströssel och konfetti på våra dagar. Det är en ynnest, jag vet det, och vi njuter av den.

Men Buse, alltså. Strandlejonet.

Han ger mig glädje att ösa ur.

 

 

 

 
 

Första hela dagen här.

Tröttheten börjar lämna kroppen, jag känner det – som en katt som smyger ut ur en halvöppen dörr. Efter nattens sömn och två timmars tupplur ikväll så fungerar hjärnan igen; det är som om det där immiga fönstret mellan mig och alla orden jag har där inne börjar klarna upp och jag kan nå dom igen.

Snart, snart ska jag skriva.

 
 

 
 

Vi spenderade dagen vid stranden idag.

Poolen utanför rummet är fantastiskt skön, men djup hela vägen så inget man släpper loss Buse i själv. Stranden däremot är långgrund och len och har små, försiktiga vågor – alldeles lagom för en liten man i rosa stråhatt som mest vill vattna, gräva och bygga. Och en chans för mig och mannen att halvligga på varsin solstol med djupa suckar av njutning och stirra ut på allt det vackra runtomkring utan att behöva bada i timmar.

 
 

 

 

 
 

Och det har varit varmt. Lagom varmt. Inte så att man drog sig till skuggan för svalka, men inte heller så att armarna noppade sig när man vadade i havet med Buse på höften och pekade på de små, silverfärgade fiskarna som for som pilar vid vattenytan.

Man kan gå långt ut här utan att vattnet blir djupt, Buses armar är varma runt min hals och hans röst exalterad.

Jau ser den! Fisken! Titta!

Och så tittar vi, tillsammans, tills han vill ner och med vatten till magen försöka fånga silverpilarna med öppna handflator och stor beslutsamhet.

Det går sådär, såklart, men det spelar mindre roll.

 
 

 

 
 

Det är Spinalonga man ser där ute;

en liten ö dit man förr skickade de spetälsksjuka så att de fick bo avskilda från alla andra. Den sista boende lämnade ön 1962 och nu är den mest en turistattraktion dit båtarna går med jämna mellanrum över det blå vattnet.

Buse har redan lärt sig;

Jau auka Spinalonga! säger han och pekar avundsjukt på båtarna. Minns du vilka som bodde där en gång i tiden? frågar jag, och han svarar de sjoooka och sen berättar jag så gott jag kan och tänker att ja, varför inte? Så kanske tar vi också en båt ut någon dag och tittar på den lilla bebyggelsen och fotograferar trånga gränder och ser om det känns i magen, den energin som lämnats kvar.

(Ni är många som undrar var vi är; hotellet heter Domes of Elounda och ligger i Elounda, Kreta).

 
 

 

 

 
 

Men mest gör vi ingenting.

Vi tar bara tillvara på solen, går i klart vatten och ser på fiskar och känner hur tröttheten lämnar kroppen. Äter lunch i skuggan av ett olivträd, dricker nypressad apelsinjuice och Kir Royale och studerar våra egna fötter som är liksom ögonblicksbilden av semester där de är utsträckta framför oss; fulla med sand och med havet som kuliss.

Första hela dagen här, och jag får nypa mig då och då för att veta att det är på riktigt.

 

∞

strandväska | kyssjohanna
virkad klänning | yellowferry (från provkollektionen)
stråhatt | hoss
sjal | deseos

 

 

 
 

Det är ju en dröm att vakna upp här.

Elva timmar sov vi inatt, som sövda, efter att ha gått upp runt tre natten innan för att bege oss mot flygplatsen. Ni vet hur trött man kan bli efter en dags resande, även om man inte ska så långt. Så vi kröp ner tidigt igår, släckte lampan och vaknade nu av att solen smög in genom små glipor i mörkläggningsgardinen och påminde oss om att vi var här.

På semester.

 
 

 

 

 
 

Och där, strax utanför balkongdörren, väntar poolen som går som ett litet kommatecken och som personalen omsorgsfullt stängt in med ett galler för att en ivrig Buse inte ska kunna kasta sig i på eget bevåg. Handduken från igår hänger fortfarande på tork och fladdrar svagt i vinden och det doftar morgon;

ännu mjukt och inte riktigt vaket.

 
 

 
 

Och nu väntar frukost.

En lång hotellfrukost (är det inte det bästa?!) och mängder av juice och sen bara timmar av det här framför oss, med en lycklig och mätt Buse och med solen som en filt över kroppen.

Sol.

Som vi har längtat.