Igår var det en mycket trött och aningen sliten mamma som stod och svajade utanför Lalandia när det var dags för avfärd.

Tempot hade varit ganska så högt som ni vet och vi hade just avslutat Lalandia med att bada i det gigantiska Aquadome-centret; där fanns en miljon pooler och vattenrutschkanor och en perfekt barnpool för Buse med en liten rutschkana i och små clowner i plast som sprutade vatten. Ni må tro att han trivdes där.

Men solen hade äntligen kommit efter två dagars kyla och vi hade ett stopp kvar innan vi skulle till Kastrup, så jag njöt av att kunna gå utan jacka och jag njöt ännu mer av att se Busens energi och uppsluppenhet.

(Blusen är en NoaNoa – nu på 20% som allt annat med koden emma här som ni minns – byxorna de där Malene Birger med hög midja och hårbandet som räddar en riktigt bad hairday är ett gammalt från H&M).

 
 

 
 

Och nästa stopp var verkligen värt att vänta på!

Vi svängde in på Knuthenlund – en stor ekologisk gård, full med getter och får och några grisar. De producerar mejeriprodukter av får och get och sätter stor stolthet i det ekologiska och det var fantastiskt att få gå runt och höra hur de till och med hittat sticklingar av gamla äppelsorter och rabarber och blommor som nästan inte finns kvar på Lolland/Falster och planterat igen i samarbete med olika botaniska universitet för att säkra iallafall ett litet bestånd.

Och djuren.

Djuren hade det bra.

 
 

 
 

Omgivningarna, alltså.

Vidsträckta ängar, betande djur, lummiga vägar.

Det var lite som på kosafarin; det la sig bakom bröstbenet som ett lugn och jag hade kunnat strosa runt där i en evighet med Buse i handen och bara tittat.

 
 

 
 

Och tillslut blev vi insläppta i de gigantiska stallen och där dog vi nog alla litegrann.

Överallt fanns små nykläckta lamm och getter och stora får med snälla ögon; alla med underbara uttryck och nyfikna blickar – vi gick tyst omkring och hälsade, svepte med blicken över denna klunga av glada fyrbenta och skrattade åt barnen som var med och som blev överrösta med möjligheten att hälsa, klappa, prata.

Buse och getterna och fåren var en kärlekshistoria.

 
 

 

 

 

 
 

Om man bortser från stressen och det hårda arbetet och maktlösheten när det kommer till naturens makter, så måste det ändå kännas bra i magen att arbeta på ett jordbruk? När dagen är slut och skörden varit gynnsam och kroppen är trött.

Att ha närheten till alla dessa djur och all denna vidsträckthet.

Men jag antar att det är som med det mesta; att man blir hemmablind tillslut. Att man slutar se det på samma sätt som när man för första gången släpps in och upplevelsen tar tag i en med full kraft.

 
 

 

 

 

 

 

 
 

Jupp. Buse är fab även i stallet.

Men sen var det dags att börja tänka på de som skulle med flyget, så vi fick dra oss tillbaka mot bussen med motvilliga steg. Först fick vi dock se både när getterna hämtades hem för mjölkning och så fick vi provsmaka fåryoghurt (galet gott) och Buse drack den godaste saft han någonsin smakat.

Han vägrade släppa den.

 
 

 

 

 
 

Så köpte vi med oss lite fåryoghurt hem och bussen skumpade vidare mot Kastrup, och så blev resan slut för den här gången och jag och mannen och Buse landade i soffan med varsin Vapiano och med gäspningar rakt ut i luften.

Och idag har vi vaknat i vår egen säng, solen står redan högt och jag har varit ute tre gånger och tassat runt mina små plantor och konstaterat att de alla lever och frodas.

En helg hemma – med sol och värme och vår trädgård – är precis vad som perfekt rundar av en tredagarstripp på Lolland/Falster som kommer hålla Buse snabbpratande i veckor.