Igår checkade vi in i en liten stuga på Lalandia.

Ja, som ni har förstått är det ett ganska högt tempo den här resan. Himmel vad vi hinner med mycket om dagarna. Men igår var det iallafall ankomst Lalandia och det blev ganska snabbt tydligt vilket barnparadis det där stället är.

Allting är liksom byggt runt barn. Vintercenter, hoppgrejer, karuseller, spelhallar, lekplatser – vart man än såg fanns det något att göra. Och på väg till stugan fanns en gigantisk hage full med getter och deras bäbisar som man, självklart, fick gå in och klappa.

Buse var i himmelriket.

Vi startade med att åka skridskor.

Absolut första gången för Buse, för övrigt. Och kanske sista på ett tag för han blev skitförbannad på att han inte kunde på en gång och tyckte att mamma och pappa skulle släppa honom så att han fick snajda loss där på isen. Men ungen kunde ju inte stå på benen en sekund, så det fanns inte ens chans att jag skulle knuffa in honom på isen och stå vid rinken och vinka medan han gjorde dundervurpor, så då fick han bli precis hur förbannad han ville.

Så just skridskor blev vi inte så långvariga vid.

Vi hittade en mycket roligare aktivitet.

Pat the Postman.

Den var fantastisk, tyckte Buse och åkte nöjt med i postbilen i sisådär en kvart innan vi fick slita honom ifrån den för att gå och äta middag.

Till och med restaurangen var så barnanpassad att de knappt hade saltat maten, det fick man göra själv – allt för att barnen skulle komma i första rummet och kunna äta precis allt som bjöds.

(Kavajen är en gammal Maison Scotch, och klänningen en aningen ostruken men ack så skön och älskad från Vintage by fé; en sån man kan bo i liksom. Den finns här).

Så Buse glufsade i sig med god aptit och ville sen prompt gå och åka mer postbil.

Så då gjorde vi det,

dock mer varvat med nån form av onnie-karusell och ett mycket invasivt spel där man skulle drämma hamstrar i huvudet med en klubba. Kändes pedagogiskt och fint, tyckte jag, men Buse skrattade så han tjöt så det fick va.

Och sen lommade vi tillbaka till stugan och förberedde oss på den här dagen, vilken skulle innehålla det Buse längtat efter mest – badhuset!

Och hemfärd, vilket han inte alls längtat efter.

Men det får vi ta i nästa inlägg, som vanligt. Tills dess hoppas jag att ni får världens absolut bästa fredag och att den där sommaren som nu är konstaterad i Sverige håller i sig tills vi kommer hem.

Jag har en odlingsmani att underhålla.

Om det finns något ni måste göra om ni är här, förutom kosafarin, så är det att besöka Knuthenborg Safaripark.

Herregud, alltså.

De hade egentligen inte öppnat för säsongen ännu men slog upp portarna bara för oss, och det är jag så galet tacksam för. För oj vilken upplevelse!

Ni vet Jurassic Park? Det här är exakt samma sak. Fast utan dinosaurier och allt det där som blev lite jobbigt, vill säga. För det är en gigantisk safaripark med djur från hela världen och alla djur går fria – man åker alltså bil (eller cyklar eller vad man nu vill) rakt igenom betande vattenbufflar, vackra giraffer och vilande kameler och kan beskåda hela härligheten utan en massa galler mellan.

De farliga djuren, som tigrar och vargar och sådär, finns i speciella inhägnader såklart; men annars är det fritt. Och på de flesta ställen får man stanna bilen och kliva ut och ströva runt bland flockarna av djur och klappa de som vill bli klappade.

Det går inte ens att beskriva hur häftigt det är.

Fryser de inte? undrade jag och kikade på nån form av japansk buffel som betade ett stenkast bort.

Men nej, de frös inte, lovade presschefen.

Vi stannade och klev av vid åsnorna –

dessa långörade, nyfikna djur som genast kom i stor trupp för att välkomna oss.

Vi kunde knappt slita oss när det var dags att köra vidare.

Ni ser ju.

De är så söta att man blir lite tokig och Buse fnittrade förtjust när de drog honom försiktigt i jackan med läpparna. Eän ausna! sa han och pekade med styvt finger.

Och ja, en åsna. En hel flock med åsnor. Precis intill oss och överallt.

Såhär ser det ut när man rullar fram;

vart man än tittar finns där djur och arter man bara sett på TV. Häftigt är bara förnamnet. Jag ville stanna där en vecka, hyra en av de där små slotten som fanns utplacerade överallt (och ja – de var för uthyrning!) och sitta på terrassen på morgnarna och läppja på en isté och glo ut över antiloperna som strövade i trädgården.

Och vargar.

Vita, vackra vargar som sprang på andra sidan en säker glasruta, men fortfarande var nära så det kändes som om att man kunde ta på dom bara man sträckte fram handen.

Och ja. En lycklig Buse.

En springande, skrattande, överlycklig Buse som efter varje stopp kom in i bussen med jeansen fulla av gräs och med stjärnor i ögonen, och som pratade fort-fort om det han sett och då och då brast ut i ett oj oj ooooj! när han såg något han gillade sådär extra mycket.

Knuthenborg. Besök det om ni kan.

Det måste upplevas för att man ska förstå storheten.

Och så checkade vi in igår, på Nørrevang Hotel i Marienlyst, slängde resväskorna på golvet och kastade oss på sängen och pustade ut i ett virrvarr av armar och ben innan middagen.

Så många intryck att smälta, så mycket att prata om.

Och mitt i allt det där en Buse med lycka i håret och rosiga kinder; en som fått åka buss och klappa sköldpadda och klappa krokodil och blivit slickad av en ko.

Han kunde knappt tro det själv, såklart.

Och så svidade vi om till middagen. Buse i korallfärgad Zara-tröja, mannen i skjorta och jag i ljuvlig blus i silke med knappar (härifrån), kjol i mjukistyg (här) och en liten jacka med guldknappar som funkar till det mesta (hittade jag här).

Det skulle bli riktigt, riktigt gott med mat.

Så många timmar ute i friska luften gör ju en hel del med aptiten.

Jo.

Det blev en fin kväll.

I ett litet vitt hotell strax bredvid havet satt vi tillsammans och åt nyfångad rödspätta och lyssnade på Buse som sjöng Lilla Snigel, och pustade ut efter dagens eskapader medan kväll kröp närmare utanför.

Vem kunde ana att det fanns så mycket vackert så strax inpå där vi bor.

Efter Krokodil-Zoo styrde minibussen kosan vidare genom bedövande vackra landskap och svängde tillslut upp för en lång landsväg och in på en gårdsplan där himlen väntade.

Det visste vi inte då, men Kirkehöjens Limousine var vår nästa anhalt och skulle visa sig vara en av de ljuvligaste platser jag besökt.

Åh.

Det. var. så. vackert.

Överallt var det bara grönt och fritt och fullt av djur; de hade en djurhållning som var inte bara sund utan även med hjärtat –

och nu skulle vi alla få ut på en ko-safari i hagarna genom att åka på en vagn efter en fyrhjuling över gräs och sten och lera.

Ni förstår ju Buselyckan.

Jag kunde inte se mig mätt.

Det var de vackraste kossor man kunde tänka sig och miljön var liksom… Änglamark. Förstår ni? Sådär så det sa tjong i hjärtat och kameran inte lämnade mitt ansikte mer än för korta stunder.

Hela familjen blev lika betagna. Buse, mannen, jag.

Det var obeskrivligt.

Det är något med bondgårdar, inte sant?

Varje gång jag besöker en suger det till i magen av barndomslängtan och jag får låta förnuftet skrika för att inte sälja allt och köpa oss en gård och bara

leva.

Men det går ju inte. Jag skulle vara världens sämsta bonde. Djuren skulle jag bara ha för att älska och de få gångerna jag kört en traktor har det gått åt helvete.

Men ändå.

Suget finns där likväl.

Sen tittade vi på hönsen och begav oss in i ladan där kalvarna stod och åt och sträckte sina långa tungor efter Buses klappande händer.

Dessa vackra, stora, varma djur!

Man vill ju bara klappa, klappa, klappa.

Så hörni.

Har ni nån gång möjligheten så sväng förbi Kirkehöjens Limousine, åk ut i hagarna, klappa kossor, se de lockiga (ja lockiga) grisarna och botanisera lite i gårdsbutiken innan ni åker vidare. Och förälska er lite i paret som bor på gården – det kommer ni göra, det är oundvikligt.

En bit himmel i slutet av en landsväg.