Och så har jag fått vinnaren i tävlingen om sängen eller produkterna från Chhatwal i samarbete med Sleepo!
Juryns motivering lyder:
”För ett inlägg skrivet med humor, självdistans och samtidigt hjärta – Annika är tydlig med sitt behov av en ny säng, och vi förstår henne verkligen. Vi hoppas att hela familjen kan sova riktigt gott framöver”.
Det vinnande inlägget kan ni läsa här.
Alltså.
Jag har en så fab unge så det är inte klokt.
När han kom hem häromdagen efter en tur med bilen kom han in genom dörren såhär. Med djurmössa och leopardbrillor och en gammal avdankad mobil från början av tvåtusentalet som inte fungerat på år, men som han håller upp mot örat och för avancerade dialoger med.
Vem pratar du med hjärtat? frågar vi.
Doktorn svarar han. Som om det vore självklart.
Denna kärlek, ni vet.
Denna stormande, brusande kärlek som fullkomligen exploderar när han sitter där på golvet med brillorna på och äger världen.
Oslagbar.
Ja, ikväll har jag hjärtat fullt och 100 bilder att visa er. Men vi tar lite i taget va? Ja, lite i taget.
För idag var ju dagen vi kidnappade vår Fru Sederblad (henne hittar ni HÄR) och tog med henne ut på äventyr för att fira det faktum att hon har fyllt år. Och för att vi tycker så himla, himla mycket om henne.
Och för att tid med vänner kan man aldrig få för mycket av.
Vart vi tog henne? Till The Lodge, såklart. För några timmar av spa och mat och pratande, för lite ostördhet och bara njutning. Det är ju sånt man ska göra när man fyllt år. Iallafall om man är en Sederbladska – då skadar det verkligen inte med lite flärd då och då.
Inte om man är en Emma eller en Bandit heller, för den delen.
Eller vem som helst.
Födelsedagar bör komma ofta och firas intensivt och med kärlek.
Sederbladskan kände sig genast som hemma i rummet.
Banditen också. Hon kände sig dock väldigt hemma på rummets golv och låg där utsträckt i en halv evighet och mumlade.
Oklart varför.
(Och henne, Banditen, hittar ni ju HÄR).
Vi satt på rummet ett tag, skrattande, och pratade i munnen på varann.
Är det inte märkligt hur tre kvinnor kan inta ett hotellrum på nolltid?
Efter bara någon minut fanns vi överallt; väskor, skor, påsar, bikinis, parfymer, jackor. Som om en tornado av jag-vet-inte-vad. En röra av vänskapskärlek och saker och yviga gester.
Som hotellrumsockupanter, bundsförvanter.
Bara en salig blandning som är vi.
Detta.
Det är detta jag älskar.
Hur kan man låta bli?
Deras skratt sitter fortfarande kvar där i magen och när jag ser de här bilderna kommer det fram igen; levande, och jag kommer på mig själv med att sitta här i min säng i sovrummet och le.
Från öra till öra.
Men iallafall;
vi var ju inte bara där för att sitta på en hotellsäng och se lite luriga ut i ett virrvarr av paisleykuddar och vita tänder. Vi skulle ju spa:a också. Såklart. Vi ville att Sederbladskan skulle få en stund av total avkoppling och födelsedagslyx och omtanke. Så jag och Banditen hade bokat behandling åt henne, och en var åt oss också – varför inte passa på när vi ändå var där, liksom.
Spa är ju som ett duntäcke för själen.
Alla dessa dofter, och beröring. Framförallt det sista; att bli omhändertagen av mjuka händer och försvinna bort en liten stund.
Har ni varit där?
Så, så fint.
Allt detta vita ihop med trä och panel – det är en njutning bara att vistas i den miljön. Och så hade dom de mest fantastiska vindruvor man kan tänka sig – såna vi åt upp ungefär ett kilo av medan vi väntade på vår tur.
Den stackars terapeuten visst nog inte vad som väntade.
Jahaaa… sa hon lite frågande. Ska ni vara med?
Nej nej vi ska bara fota lite viftade vi och sa åt Sederbladskan att se avslappnad ut så att vi kunde ta bilder. Och så konstaterade vi att hon låg litegrann i en svepning och att hon redan hade förbenat snygg hud, så att en ansiktsbehandling kanske mest skulle vara skön i hennes fall och inte göra så stor skillnad.
Jamen ni ser ju. Så vacker.
Men när hon kom ut igen var hon alldeles rosig och liksom lite slö i ögonen och berättade att det där var så skönt att det inte var klokt.
Och det var ju precis det vi ville.
Sen var det Banditens tur.
Hon hade också bokat en ansiktsbehandling. Jag fick lite känsla där inne i det silade ljuset och fotograferade henne som om hon var med i nån slags portömningsreklam.
Men det är något visst med ögonpads,vit frotté och silat ljus, det är det.
Vackert på något sätt.
Förmodligen för att det är så starkt förknippat med njutning och något extra och ren och skär egentid. (Och efteråt gick hon runt och smekte sig själv på kinderna och mumlade förundrat om hon mjuk hon var. Lite märkligt, men mycket trevligt. Det visade ju att hon var nöjd, Banditen).
Jag?
Jag hade bokat massage, för min rygg är som ni vet containerskräp och jag hade längtat i månader efter en riktig massage, och när jag låg där på värmedynan och blev knådad så dreglade jag nästan av njutning. Det är så skönt att låta någon dra med handflatorna i svanken och känna hur musklerna mjuknar.
Och sen, när massagen var slut efter en halvtimme, slet hon av lite ögonbryn på mig och passade på att sätta lite färg på både dom och ögonfransarna. Varför har jag inte gjort det tidigare?
Såhär blev det. Sjukt tacksamt; varken mascara eller ögonbrynspenna behövs nu.
Och sen snubblade vi tillbaka till rummet igen för att fortsätta firandet av den bästa Fru Sederblad som finns –
men det får vi ta i ett annat inlägg, för imorgon har jag ett bröllop att plåta och lite förberedelser att göra innan dess. Så vi säger godnatt nu, för idag, och jag ska plocka ihop för att sedan kunna krypa ner och somna;
med hjärtat fullt av tacksamhet för dessa kvinnor jag har i mitt liv.
∞
Och så blev det fredag och en efterlängtad sådan –
idag åker nämligen jag och Banditen för att kidnappa Fru Sederblad och ta med henne på lite ”hej och hå du fyller ju år!”-aktiviteter. Det där med att kidnappa Sederbladskan börjar bli en riktigt trevlig tradition, och även om vi inte ska ut och flyga den här gången hoppas jag att hon ska gilla vad vi planerat.
Jag ser verkligen fram emot det här;
ser fram emot några timmar med mina bästa, bara en dag med skratt och finurligheter och tid. Att få chans att sitta ner tillsammans och prata om vad som hänt sen sist och fira födelsedag och fnissa. Sånt. Det är synd att hon bara fyller år en gång om året, för överraskningar är typ det bästa som finns och jag är löjligt förväntansfull och pirrig.
Men nu ska jag packa ihop det sista, kyssa Buse på pannan där han sitter framför öppna spisen och tänder enjoyljus, och bege mig iväg.
Idag är för Fru Sederblad, och för vänskap. Två vansinnigt fina saker i ett.
Det behöver inte hända så mycket för att livet ska vara skönt, tycker jag.
Oftast räcker det med rätt väder, rätt balans i själen, rätt ljus in genom fönsterna som ger Kalklitirfärgen den där mättnaden jag är tokig i och som får det att hänga vattendroppar i taket på växthuset på fönsterblecket.
Idag har varit en sån dag.
Jag har gått runt och tittat på saker här hemma jag tycker är vackert. Som väggen med halsbandet och den gamla insektsplanschen som nu är uppsatt med washitejp och är stillhet för ögat.
Eller som Buse på väg mellan rummen i sådant tempo att bara en suddig hand syns på dörrkarmen, eller hans nya halsduk (från Zara) som hänger mjukt över spegeln i sovrummet och tar igen sig. Ett stilleben i sig själv, på något sätt.
Solblekt i färgen, semesterlängtande.
Och den vackra kartongen!
Denna lilla turkosa låda från Maison Scotch som innehåller det sötaste lilla underklädes-set man kan tänka sig; lika turkost som boxen och lika semesterlängtande som Buses halsduk. Inget får mig att tänka på solkysst hud och bara fötter lika mycket som den färgen.
Vad. Jag. Längtar.
(Underklädes-setet finns HÄR och det köpte jag till inköpspris av Jenny).
Och det här.
En chockrosa ponny i HAMA-pärlor, som Buse bestämt att vi ska bygga av det set vi har hemma. Stora, greppvänliga pärlor, perfekta för små fingrar att pilla med. Värre är det för mamma som ska försöka få ihop en chockrosa ponny utan tidigare övning.
Och så såklart det vackraste som finns;
en glad, virvlande Buse med sopkvast i högsta hugg som ser på mig och säger mamma jau souuupar! och gnider de där golven med en frenesi som bara en tvååring kan uppbringa. Nuuu vi bygga onnie!
Jo.
Mycket av det finaste jag vet finns i vardagen.
∞