För någon vecka sedan fick jag ett mail.
”… För att göra en lång historia kort så är jag bärare av cancergenen Brca2, det är en aggressiv genetisk cancergen som jag fått av min pappa. Min pappa dog för fyra år sedan i skelettcancer och efter hans bortgång fick jag och min syster veta att vi hade 50 % risk att bära på samma gen. Min syster drog vinstlotten (vilket jag är mycket glad för då hon är 8 år yngre än mig), medan jag fick reda på att jag bar på genen. I mitt fall innebar det att jag hade ca 85 % risk att drabbas av bröstcancer varje år jag levde, samt 30 % risk att drabbas av äggstockscancer, siffror som var svindlande, jag hade nyss fyllt 29 och nyss blivit mamma till mitt andra barn Wincent. Ganska omgående bestämde jag mig för att operera bort mina bröst, de kändes som två tickande bomber och jag var fast besluten att de inte skulle få förstöra mitt, mina barns och min mans liv. Ett enkelt beslut, men en tuff upplevelse. 27:e maj förra året opererade jag bort mina bröst, under samma operation sattes expanderproteser in och man har under ca ett halvårs tid byggt upp två nya bröst. Efter lite komplikationer och en kompletterande operation anser man min resa ”någorlunda” färdig.
Och nu till min fråga! Jag ska i år för tredje året i rad ha en välgörenhetsfest. Jag bjuder in mina tjejkompisar till middag och fest där vi förenar nytta med nöje och skänker pengar till cancerfonden. I år är det 70 tjejer/kvinnor som ska komma och göra denna fest till en fantastisk kväll. Under kvällen så äter vi och dricker gott, vi lyssnar på föredrag av kvinnor som varit eller är drabbade av cancer och vi skänker pengar. Förra året samlade 55 underbara tjejer in 20 000 kr och jag var alldeles rörd till tårar. Vi har vår egna insamling på cancerfonden och det är fint att se hur den sakta men säkert ökas. (Första året skänkte vi pengarna till UngCancer, då var middagen hemma hos mig och jag bjöd in mina 25 närmsta vänner).
…
I år har jag gett festen temat ”jag har haft tur”, för det är just så jag känner, jag känner att jag har haft tur som har fått möjligheten att ta bort mina bröst istället för att drabbas av bröstcancer. Jag har bestämt mig för att under årets fest berätta om min resa, från det att jag fick mitt besked till där jag är idag! Under resans gång har jag tagit mycket foto, både på sjukhuset och när jag varit hemma. Jag har varit noga med dokumentationen utifall min dotter Ottilia någon gång i framtiden kommer att behöva gå igenom samma sak. Men vad jag inte har är några foton från hur jag ser ut idag. Foton som visar att jag har olika bröst och ärr som går över hela bröstet, bröstvårtor som inte sitter där de ska men även foton som visar att jag är stolt över det jag gjort, att detta är mina nya bröst och att med dessa har jag valt livet.
…
Jag söker en fotograf som kan ta dessa bilder, bilder som visar mitt nya jag, bilder som visar både sorgen och lättnaden i mina ögon. När jag bestämde mig för att jag ville göra det här så kom jag att tänka på dig, jag älskar dina bilder och ditt sätt att framhäva det du vill visa. Är detta en fotografering som du skulle kunna tänka dig att göra?”
Och ja.
Självklart var det bilder jag kunde tänka mig att ta.
Så idag möttes vi tidigt i morse medan regnet slog hårt vid havet, hon och jag, och stod under ett träd medan jag sminkade henne och trasslade hennes hår och bad om ursäkt på förhand för hur mycket hon skulle frysa.
Och här i inlägget ser ni resultatet; bilder tagna ur hjärtat på en helt fantastisk kvinna när regnet höll andan och svanarna doppade sina långa halsar under ytan strax bakom. De är beskurna, såklart, innan jag la upp dom här och den nedersta bilden är lite manipulerad över brösten – men hennes historia är en för alla att höra och jag är så glad
så glad
att jag fick träffa henne.
Tänk vad livet är bräckligt och skört, och vad stark en människa kan vara även när det stormar. Det får mig att stanna upp ett tag, känna hur det känns att vara levande, vara frisk.
Och hur tacksam jag är över ännu ett möte, ett starkt.
∞
Mer om Angelicas insamling kan man läsa HÄR.
