Och så blev det kväll och dags för middag!
Alla svärmade iväg till sina hotellrum, och jag följde med Banditen för att bara snabbt byta om och bära hennes goodiebags (ooo dessa påsar, de tar vi i ett annat inlägg sen) – vi satt på hennes hotellrum och pratade i kör och lockade hennes hår och pratade om dagen som varit och kvällen som just skulle ta vid.
Den där stunden ni vet, när förväntningarna ligger i luften och blandas med hårspray och skratt. Den bästa.
(Och vi nynnade fortfarande på Oskar Jagnes låt, så himla duktig kille! Om ni vill se dom som spelade för oss kan ni kika här).
Sen gick vi ner till Petras rum, där Marika var och Agnes, Gina och Anna snart susande in i ett moln av hår och mjuk parfym.
Jag tycker så himla mycket om de här tjejerna. Banditens mjuka öppenhet, Ginas knasiga, torra humor, Agnes rättframhet, Annas snabba skratt, Marikas flaxighet och Petras hysteriskt roliga kommentarer. Om man skulle beskriva tjejerna vi har här inne? Anna-Malin är så fantastiskt ödmjuk och på något sätt lite ömtålig i kanterna, jag kan sitta och prata med henne i timmar och inte låta bli att tänka att jag vill hålla henne i handen – man blir alldeles varm av den kvinnan, på ett fint sätt. Glamourpsykolog-Gina hade jag ju aldrig träffat innan, men det där är en av de mest skarpsynta kvinnor jag mött; hon tar liksom in hela världen och analyserar den sådär i skymundan, man ser det på henne. Inget slipper undan. Och samtidigt är hon liksom så trygg i sig själv att det ovanpå den där kärnan ligger ett lager av knasighet som hon mer än gärna visar upp, för hon behöver inte vara någon annan. Och den knasigheten gjorde oss alla förtjusta, såklart, för den var så avslappnad och inbjudande.
Banditen vet ni ju redan hur jag beskriver, men hon är verkligen precis sådär. Mjuk och liksom moderlig och en blandning mellan hårt och svagt som man bara dras till som en magnet. Det går inte att undvika – man älskar henne. Instinktivt och djupt och direkt.
Marika, Inredningsfrun, låter precis som Lena Ph. Precis. Och så skrattar hon från tårna och säger de mest olämpliga saker på de mest passande ställena och det är stört omöjligt att vara i samma rum som henne och inte bli glad. Du är min Kicki, sa jag till henne, för hon är liksom Kicki Danielsson. Transparent, utan skydd. Det man ser är det man får. Och man vill hemskt gärna ha det.
Agnes är lite mer dämpad live än hon är i text. Det går liksom inte lika fort IRL som det gör i texterna, men hennes obekymrade rättframhet är precis densamma och hon hanterar satir briljant; får oss att tjuta rakt ut ibland och slå handen för munnen. Och så är hon så vacker, såklart, och har ett leende som smittar på ett sätt man inte kan beskriva.
Anna? Henne hade jag heller inte träffat innan. Hon är som en tiger på något sätt, en katt. Uppfattas kanske ganska dämpad och tillbakadragen från första början men man anar snabbt att där under, där finns det råstyrka. Hon har så nära till skratt och hela hon är värme och hon är en såndär person man bara kommer rakt inpå på en gång. För att man vill det och för att hon öppnar dörren, som om det inte vore några konstigheter alls. Fina Anna.
Och så Petra, såklart, som jag tror kan vara den personen som man lätt kan ha en annan uppfattning om. Men jag har sagt det förr och jag säger det igen; det finns bannemig ingen roligare människa. Jag skrattar så jag inte får luft; hennes självdistans och medvetenhet är hysterisk – jag tycker att det lyser igenom mellan raderna hos henne, men man måste uppleva det live för att på riktigt förstå exakt hur förbenat rolig den där kvinnan är. Det finns ingen, ingen jag hellre skulle gjort den här resan med än henne. Så är det bara.
Och tillsammans? Tillsammans är de en naturkraft.
Det går inte att värja sig emot. Och framförallt;
man vill inte värja sig.
Och så blev klockan lite i sju och vi tassade tillbaka till Johan P;
svor över kullerstenen på Lilla Torg och pratade i kör och enades om att det skulle bli förbenat gott med mat. Det finns ju få saker som slår riktigt bra mat, och vi visste att det var precis vad som väntade. Jag hade ju sett menyn på förhand och längtade tills alla fick slå sig till bords och hugga in.
Utanför väntade Mat med Vänner-grabbarna och de var tjusiga som alltid.
Hur man ska beskriva de där tre?
Om vi börjar med Nino, han med långt hår, så är han extremt driven, extremt snabbpratad och precis överallt på en och samma gång. En underhållare utan dess like och entreprenör ut i fingertopparna. Robban, med skägget, är tillbakadragen, mjuktyst och lite mumlande. Vi brukar skoja med honom och säga att han är som en liten delikat blomma som börjar nånstans i jorden och som sen under kvällen sträcker sig upp och blommar ut och förvånar alla med sin storhet. För den mannen kan man skratta så man gråter åt efter en timme, vilket man kanske inte förväntade sig från första början. Och så slutligen Mauro, som inte alls heter Mauro utan Markus, men som helt enkelt inte kan kallas för något annat. Han är den ultimata bordsherren; analytisk och uppmärksam, men samtidigt helt galen – på ett bra sätt. Och så kan han dansa. Han kan rulla med höfterna på ett sätt som skulle få Shakira att gråta. Jag lovar. Man blir nästan lite åksjuk när man ser det.
Inne på Johan P väntade ännu mer skumpa och en atmosfär vi alla sög åt oss som svampar. Vi började i baren som är i anslutning till restaurangen, stod där med våra glas och pladdrade och väntade på de där tre extra personerna som inte tillhör portalen, men som var inbjudna ändå att vara med på kvällen. För de är ju en del av oss, i vilket fall.
Som älskade lilla Tindy, såklart. Yrhönan. Hon som bannemig borde ta upp bloggandet lite mer igen, snarast, och förgylla våra dagar med sina texter och makalösa bilder.
Och den vackra Sederbladskan som jag mest vill krama hela tiden. Självklart skulle hon vara med. Utan Tindy och Sederbladskan blir det ingen riktig middag, så är det bara.
Och Böddi!
Världens bästa Böddi som jag här står och tafsar helt obekymrat på (herregud vad jag skrattade när jag såg den bilden, det ser ut som jag försöker fylla hela handen med ett rymmande mansbröst och gillar det).
Böddi är ju en fest hela han, ett dunderparty. Och det tog nog inte mer än två sekunder innan Gina slogs av hans storhet och sen hade livliga diskussioner med honom i timmar om huruvida hon kunde ha sidolugg trots att hon är typ blind på ena ögat.
Så där stod vi i baren på Johan P i ett kaos av röster och drack skumpa och bara tyckte om varann, och den känslan skulle jag nog inte kunna beskriva ens om jag ville.
Gamla vänner, nyfunna vänner.
Man kan bli lycklig av mindre.
Och så middagen!
Jisses alltså. Om man gillar fisk och skaldjur måste man gå till Johan P. Måste. Till förrätt fick vi en gratinerad hummer som var så god att det det i princip blev tyst runt bordet.
Om jag bara fick äta en sak resten av livet skulle det bli hummer.
Gratinerad hade gått bra. Just saying.
Och sen blev det en torskrygg som liksom föll isär när man skar i den. Helt fantastisk. Några minuters imponerad tystnad igen innan samtalet kom igång och tog vid där det slutade.
Till efterrätt fick vi en crème brûlée som var så god att jag inte ens orkade fota den innan jag åt den. Så kan det gå.
Och sen avslutade vi det hela med ännu mer skumpa ute i köksbaren –
de hade en DJ som spelade och bubblorna var som fyrverkerier i glasen och allas röster var som mjuka vågor där i lokalen; det var så förbenat härligt att se hur alla hittat varann och nu stod tätt, tätt och pratade förtroligt och fnissade med pannorna ihop och då och då brast ut i gapskratt åt vad någon annan sa.
Alla dessa människor som jag nu på riktigt kan kalla vänner, på en restaurang i Malmö med mörker och regn utanför men omgivna av stearinljus, musik och champagne.
Det gör mig fortfarande lycklig.
∞
Kvällens jumpsuit kommer härifrån och bloggarna hittar ni:
Gina med Glamourpsykologen – här
Den enarmade Banditen – här
Anna-Malin med Helt Enkelt – här
Mat med Vänner – här
Petra med House of Philia – här
Anna Storm – här
Agnes med Ranelidskan – här
Marika aka Inredningsfrun – här
Sederbladskan – här
Tindy – här
