Och så är det äntligen dags!

En heldag tillsammans med världens bästa tjejer och killar, en chans att utbyta erfarenheter och få rå om varann, och för mig en galet stressig morgon för att allting ska klaffa klockan 12 när vi slår upp portarna och möts på Johan P för konferens, lunch och diskussioner.

Jag har föredraget klart, schemat för dagen är lagd och nu är det bara finliret kvar.

Jag älskar verkligen att arrangera såna här dagar, och tanken på ett bloggevent likt det för något år sen väcks onekligen till liv…

Men en sak i taget!

Idag är till för alla våra bloggare här inne, den är för dom, och jag hoppas att de ska tycka om den. Vi, vi hörs imorgon igen. Eller så ses vi på Instagram, såklart (@attvaranagonsfru). Där kommer ni kunna följa med på ett annat sätt under dagen.

Men nu måste jag hitta ett halsband som Buse trollat bort och kasta mig in till stan för att få det sista färdigt.

Ta hand om er så länge. Vi ses imorgon igen.

 

 

 

 
 

Golvet börjar ta fart här hemma i köket; nästan hela gången i hallen är nu kaklad och jag får hindra mig själv från att stå där ute och klappa händerna av förtjusning bakom golvläggarnas arbetande ryggar.

Det. Blir. Så. Fint.

Och på köksbänken trängs blommor; såna från underbara människor som vill önska grattis till företagarlivet men också en bukett som gått ut till alla bloggarna här inne på Elsas för att berätta att de är efterlängtade på lördag (jo, då får man beställa en till sig själv också ha ha, blomhem.se fick jobba stenhårt den dagen.

 
 
 
 
 

Och så har jag fixat lite inspirationsbilder åt Yellow Ferry; deras nya kofta hade kommit in och behövde fotograferas (yellow ferry finns här) och det är så vansinnigt tacksamt att jag har arbete att lägga fokus på när jag kan höra hantverkarna prata där ute i köket och jag mest vill svärma runt och ropa heja! och vara allmänt jobbig och störa i deras arbete.

Det är bara så förbenat svårt att låta bli.

 
 

 
 

Och inne i sovrummet ligger en kartong och väntar på Buse;

jag beställde lite nya vårkläder i rätt storlek från Zara (men har dom inte de finaste barnkläder så säg?!) och jag längtar tills han kommer sätta sig på knä och slita upp det och ropa oj oj oooooj! som han alltid gör när han får paket.

 
 

 
 

Och ser ni?

Det gror. Helt otroligt, men visst tusan gror det där inne i växthuset; solrosorna och gurkorna tävlar om att sträcka sig högst mot himlen men får hård konkurrens av tomatplantorna som skälver på små, tunna stammar strax bredvid. Jag är där och lyfter på locket titt som tätt, andas in den där fantastiska doften av fuktig jord och frön och längtar tills de är stora nog att plantera om.

Och fjärilarna, ja. Dessa fjärilar i magen som kastar sig fram och tillbaka och berättar att snart, snart är det lördag.

De har funnits med mig i dagar.

 

 

 
 

När jag får frågan hav eller sjö? har jag alltid så svårt att svara.

Jag är ju liksom både och.

Jag är uppväxt till stor del i Småland, mitt ute i en skog bland hundar och jakt och vatten. Ett hus låg precis vid en sjö, bara steg från altanen. Där fanns en liten brygga jag satt och metade på otaliga morgnar, och när vattnet i huset frös på vintrarna var det sjön vi knackade hål på och bar upp hinkar ifrån. Ett annat hus låg cykelavstånd ifrån tre sjöar, där packade jag min cykel med handduk och matsäck och baddräkt och susade sen över grusvägar med vind i håret tills jag var framme. Ibland tog jag med fiskespöet och var uppe så tidigt att dimman inte ens lämnat sjön.

Jag älskar att fiska, det sitter så djupt. För mig är det sommarlov och det varma golvet på en eka och min brors profil där han sitter med tjurig underläpp och regnrock en tidig morgon strax bredvid. Och mitt lillasysterfladder i bröstet, det som så gärna ville att han skulle tycka om mig, tycka att jag var bra. Vilket han såklart gjorde, på storebrors sätt.

I den åldern är det ju inte alltid att de möts; den där fladdrande önskan i en lillasyster och den trötta, tonårstjurigheten i en storebror.

Inte så att man förstår det iallafall.

Tack och lov kommer det lättare när man blir äldre.

 
 

 

 

 

 
 

Samtidigt är jag hav.

För även om jag växte upp med sjö, växte jag även upp med Västkusten och hav och krabbor. Ett helt annat vatten jag aldrig lärde mig fiska i, men som trollband mig på annat sätt. Med tjärdoftande bryggor, varma mot min mage där jag låg med huvudet över kanten och ett krabbspö i handen. Med solheta klippor, torrt gräs, svagt lila ljung som vågat sig upp mellan stenarna och nu stod stolt i vinden.

Hav är också sommarlov för mig, men en helt annan sort. Det är pannkakor i sommarstugans kök, stekta av farmor. Det är cykelturer till jordgubbsplockningen med farfar; han som cyklade lite vingligt men än i dag var en av de absolut roligaste människor jag mött. När sommaren var slut satt han hemma i deras lägenhet på Odenplan och skrev brev till mig på maskin; långa kåserier om sommaren som gått, varvat med egenhändigt komponerade ”Alla barnen” som han la till ett litet ps efter du förstår att du kanske inte bör visa detta för någon, finns en risk att de spärrar in mig då. Han var fantastisk på ”Alla barnen”, jag skrattade så jag grät. Mest nöjd var han över de han kunde hitta på om farmor. Såklart. Hon hette ju Britta. Det ger en hel del ammunition.

Och nu, nu bor jag vid hav.

Och det är så bedövande vackert, särskilt när solen nyss stigit upp och värmen börjat lägga sig som en filt över sanden.

Men jag kan fortfarande inte välja.

Sjö eller hav?

Jag säger vatten.

Bara jag har vatten nära kan jag andas.