Vad kan jag ha varit?

Sjutton?

Jag var sjutton och mager på det där sättet man bara kan bli om man lever på japp och cigaretter och nyförälskelse; en sån som ligger som en tyngd över bröstkorgen och gör att varje andetag sitter högt, högt upp i halsen. Jag minns inte hur jag var klädd på den där tiden; minns bara att jag alltid hade klackar och en lång, röd halsduk jag kunde svepa sju varv runt halsen och ändå ha kvar hängande bakom mig när jag gick.

Över torg, in i tunnelbanetåg, under mig när jag satt närmast fönstret och såg spegelbilden av mig själv – med blossande kinder, svarta fransar, yvigt hår.

Jag var förälskad.

Var jag inte alltid det? Kanske.

Men den här gången var jag förälskad i han den grodlika med glasögon; han som doftade mysk och hade skjortor med ny-vecken fortfarande kvar som streck över bröstet och som en gång, mitt i natten, stått på en bro i en förort i Zombiekläder och förbannat det faktum att jag var ung.

så ung är jag inte minns jag att jag sa. Frustrerad, inbitet envis, med håret i ansiktet från vinden och med klänningen piskande mot benen.

Men jo. Så ung var jag ju.

Men inte då, inte när jag stod där på den där bron med fingertopparna på hans skjortkrage och älskade så mycket att jag önskade att det kunde sprängas ut från mig in i honom och tillbaka igen; att han skulle förstå! att jag inte alls var så ung; bara några år yngre, bara lite, en hårsmån kanske.

Det är såna bilder jag har i mina livräddare. Mängder av dom, ett helt kartotek. Hans lilla lägenhet någon trappa upp i Gubbängen; de målade väggarna, hans täcke som en kokong runt mig på balkongen där jag stod alla tidiga mornar, sömnlös och lycklig, och tittade på en man med tax som gick gatan fram där nedanför – liksom lutande mot snöflingorna som kom. Alla ljuden där inifrån lägenheten; Bo Kaspers som spelades alltid och blev ett soundtrack, duschen som strilade, hans elektriska tandborstes surrande, den han en gång borstade mina tänder med klockan fyra på morgonen när vi för första gången kommit dit och han äntligen gett efter.

Och smaken. Av Marlboro, japp och den där metalliska efterklangen av hans parfym, den som först satt på hans hals innan mina läppar tog den med sig när vi skiljdes.

Alla dessa tunnelbanefärder och bilden av mig själv i fönstret, rosiga kinder och yvigt hår och Liljeholmsbron en iskall natt i oktober. Så längesen och –

ändå.

Att ha varit med om allt det där.