Feberfri.
Så vansinnigt skönt det känns.
Som att få tillbaka livet litegrann, eller iallafall energin – den som gör att jag orkar mer än att bara ligga med dunkuddar runt kroppen och se på serier och beklaga mig och stirra surt på den där febertermometern som flinar mot mig från fönsterblecket vid sängen.
Som att vara tillbaka i matchen igen.
Trött, javisst, men levande.
Och jag har världens absolut sötaste lilla underhållning här hemma;
en liten lockig som sitter med benen under sig i sängen och formar fingrarna på ena handen till ett O och säger
titta! jau har byggt ett hål!
Jag dör.
ja älskling titta, du har byggt ett hål!
Bäst i år, helt klart. Sådär så bröstkorgen exploderar och jag mest vill fånga upp honom i famnen och gapskratta.
Men det är onsdag och livet är tillbaka, och jag hoppas att det håller i sig för imorgon kväll väntar ett litet event med Banditen och grabbarna från Mat med Vänner som jag helst inte alls vill missa. Efter dagar i dimma skulle det vara underbart med bara någon timmes sällskap av varma, roliga för att tanka energi och skratta och njuta av –
ja
livet.
Att det är tillbaka i kroppen och att allt fungerar och att jag är mitt vanliga gamla jag igen. Att ljuset finns med oss från det att vi vaknar nu för tiden och att fåglarna sjunger varje dag nu och maten smakar saker igen.
Såntdär, ni vet. Livsviktigheter.
(Bilderna är tagna åt YellowFerry. De där klänningarna, alltså! Som en dröm. Och japp, det är clips från Rapunzel i håret, perfekt för lite snabbförvandling när andan faller på. Jag har nummer #2 och #4 i färg).
