Och så var det dags att presentera lite lyckliga vinnare!
I tävlingen med Cutiepie var det Sanna som vann, i tävlingen med Vistamia vann nummer 24 – Hanna Svensson och de vackra lakanen från Af Swedala i Agnes-Amelias tävling gick till nummer 48 – Jenny S.
Stort grattis alla ni!
Ni har mail.
Åh.
Vänskapstid.
Vi hade ju det igår, Banditen och jag – hon var lite ledsen och behövde piggas upp, och jag; jag behövde en stund med den finaste Bandit som finns, hon som kommer i mössa och mjuka lockar och kramar mig med ena armen.
Om jag hade kunnat bära all hennes livstyngd bara för en dag så hade jag gjort det. Men hon är ju så tapper, den där Banditen. Har skrattet alltid precis under ytan och släpper ut det bara man lyfter lite på locket.
Finaste.
Jag fick klä upp mig lite och känna mig fin;
lockade håret med den stora tången, fick hjälp av Buse att föna luggen, satt med benen i kors framför spegeln och försökte lägga en make up med en liten feberlockig i famnen som ritade på spegelglaset med min kajal och synade det jag gjorde noga, noga.
mamma sminjkar säj konstaterade han och blåste på en puderborste.
Och det gjorde jag ju. Sminkade mig och fick lockar och drog sen på mig den grönmatta silkesdrömmen och en jacka med skrynkligt tyg och sned skärning som jag bara fäst en fuskpälskrage på och som funkade som ytterplagg nu när graderna ligger på plus och dimman smyger sig tät över åkrarna.
Och sen bar det iväg mot stan.
Jag ville så gärna att Banditen skulle lyftas upp litegrann, få lite luft. Ha någon timme hon också där fokus var på någonting annat och där vi kunde lyfta på det där locket till skrattet tills vi båda skrattat så mycket att nästan ingenting annat fanns kvar i kroppen.
Och vi älskar Johan P, vi gör ju det.
Så det fanns inget bättre ställe att mötas på.
Inte när man behövde äta lite gott och sitta nära varann och prata om det som hänt sen sist och hur man egentligen gör för att se framåt istället för bakåt de tillfällena livet lyfter en i kragen och ruskar om litegrann.
Mörkret hade kommit ungefär samma stund som vi kom fram;
vi möttes i gränden och krockade nästan med varann i vår iver att kramas (Johan P har ju flyttat nu, ligger i den där lilla gränden från Lilla Torg mot Åhlens) och Banditen doftade hårspray och liljekonvalj som vanligt, drog av en vante med munnen när hon såg mig på avstånd och vinkade.
hur är det? frågade jag
bättre sa hon och öppnade dörren in mot restaurangen. nu äter vi!
Vi tog plats vid köksbaren och berömde den nya miljön;
det var som att sitta i en fransk gammal bistro med råa väggar och med insyn rakt mot köket där personalen lagade mat rakt framför oss och skämtade med varandra över skärbrädorna.
Så där satt vi på varsin barstol vid den långa disken och beställde pintxos och ett glas bubbel och pratade och pratade och pratade, ibland dubbelvikta av skratt och ibland eftertänksamt tyst och med rynkor mellan ögonbrynen.
På ett sätt löste vi väl världsproblemen där, över små skivor av surdegsbröd fyllda med läckerheter, en helt vanlig onsdag när det behövdes som mest.
Eller ja.
Våra världsproblem, iallafall.
Det var manchego och kronärtskockor och chorizo och laxtartar och förlorat ägg och gud vet vad – vi delade på en stentallrik full av mumsbitar och vevade med händerna när vi pratade så att kaprisen flög omkring oss och Banditen läste mail med jämna mellanrum och blev varm i hjärtat av alla fina hälsningar,
så konstaterade vi att ni, just ni, är världens absolut finaste läsare och att allting blir så mycket roligare då.
För att ni ger och ger och ger av er själva och era ord.
Det är stort. Det är ju det.
Vi valde ju köksbaren för att vi ville ha något litet och plockigt att äta, men det hindrade oss inte från att kika på efterrättsmenyn och bestämma att det vore en skymf att ha en pigga-upp-onsdag utan socker på toppen.
Vad blir inte bättre av socker, liksom.
Så Banditen högg in på en vacker glace au four med lite smuldeg och bär i bottnen, och jag dog choklad-döden över en varm, kladdig chokladbakelse som liksom ångade när jag stack skeden i den.
Gud, alltså.
Bra mat. Det finns bannemig inget bättre.
Efter den där efterrättshysterin där vi båda åt under tystnad, tog vi våra väskor och lommade bort till den andra baren istället.
en drink! konstaterade Banditen med sockerglitter i ögonen. det måste vi ha!
Så vi beställde varsin liten cocktail och försjönk sen snabbt igen i samtal, vi pratade om kärleken i livet, om våra mammor, om hur man ibland ändras som människa under årens gång och hur det inte alltid måste vara till det sämre. Och om läkare, såklart, såna som ringer med åtta veckors mellanrum och kollar om man fortfarande vill testa en ny behandlingsmetod.
Klart man vill.
Iallafall om man är Bandit och har konstant ont och bara har levt en tredjedel av sitt liv hittills, om man räknar med tillförsikt.
Och så förflöt nästan tre timmar.
Hon och jag, hennes lockar som blev mjukare allteftersom kvällen gick och hennes ögon som blev gladare, två barer, pintxosmättnad i kroppen och lättnad mellan skulderbladen.
Och den där tacksamheten igen.
Över att vi träffat varandra och andra. Över att vara vid liv, för oavsett motgångar har hon ju iallafall livet. Och så över er; som hejar på och följer med och håller om.
En onsdag att vara glad över. Helt enkelt.
∞
Det är en skruttig liten hög jag har här hemma;
en lockig, febervarm som vill sitta nära med host i halsen och glansiga ögon. Så vi gör inte så mycket på dagarna; vi dricker vatten med klirrande is, läser böcker, håller om. Flickorna är lyckliga över att vi är hemma, såklart, och syns inte till mer än i sovrummet där de ligger på rygg med benen spretande mot taket och med överläpparna hängande mot madrassen så att tänderna blottas av avslappning.
Snart ska jag berätta om igår, men först är det Buse och den där febern och några sidor i de nya böckerna från Jan Lööf som mannen cyklade hem med och som livade upp en hängig Busedag.
Lilla vännen.
Jag hoppas att han snart mår bättre.
Ikväll byter jag vab mot någon timmes prat och skratt och en bit mat med Banditen på Johan P. Fru Sederblads fina tvillingar fyller ju år idag så hon var tvungen att stanna hemma och vara födelsedaglekledare, så jag och Banditen får klara oss själva tyvärr men det ska nog gå bra det också.
Jag ser fram emot de här timmarna något otroligt – Johan P visste precis vad de gjorde när de lät mig prova den där veckomenyn för några månader sen. Nu har de blivit ett favoritställe när man bara vill äta något gott och umgås och njuta av lite mitt-i-veckan-avbrott med någon man tycker sådär hemskt mycket om, en dag när man behöver få nån timmes skratt och få känna sig lite fin trots att det bara är onsdag. Iväg någon timme för att sen komma hem igen, hoppa i mjuk-kläderna och återgå till att servera isvatten, läsa äppelboken och stryka panna.
Ikväll hittar ni oss där;
vid nåt bord med lite smårätter mellan oss och med fniss i håret.
Bästa onsdagslyxen jag kan tänka mig.
∞
Jo.
Jag njuter fortfarande av det där rummet.
Av lugnet och färgerna och vimplarna och alla de där kuddarna med sina tofsar och överkasten med guldkryss och de vackraste små plädar man kan tänka sig.
Och främst; av Buses glädje.
Man får helt enkelt inte ut honom därifrån.
(Lampan hittade jag här).
Det finns ju inget finare än en vackert bäddad säng.
Samma sak här inne; varje dag stryker jag ut skrynklorna med handen och sen hjälps Buse och jag åt att lägga upp kuddarna i den ordning han vill.
mina duddar! säger han viktigt. den toffs.
Jamen ni ser ju. Alla de där färgerna tillsammans gör ju att man vill kasta sig ner och aldrig gå upp.
(Kuddar och överkast finns här).
Och där är de där vimplarna igen (såna här) som jag inte får nog av, och den lilla fågelburen från pb home som jag målade i Kalklitir – en blandning av Ivory och Mauve. I den står två stycken Enjoy Candles som han fick i present av tjejen på Enjoy och som tänds varje kväll ungefär när han ska lägga sig.
Och en liten fågel, såklart. Alltid dessa fåglar.
Vid fönstret hänger en happy light (en sån här) med 35 bollar, och bredvid den en plansch med en kanin och fåglar och som Buse står nedanför hur länge som helst och tittar på och pekar åt med fingret.
Nanin! Öjja!
(kanin! fågel!)
Och sen fnissar han för sig själv, som om han hörde ett internt skämt, och lommar iväg för att göra annat.
(Planschen hittade jag här och spisen är den han fick han av oss i julklapp, den finns här).
Och så den där garderoben vi hittade på auktion innan han ens var född och som nu står i hans rum full med Busekläder och med en silvrig stjärna för dörren (härifrån) eftersom han älskar stjärnor, bland allting annat.
Min lockiga, älskade lilla pojke – han som har en Koi Koi och klär sig i halsband och kan ta på sig byxorna själv – har nu en plats som är bara hans och ingen annans.