Man får ju ingenting gjort när man är hemma och vabbar.
Egentligen har jag mängder att ta tag i; en hel hög med projekt som växer lite dag för dag och som så lätt vill borra sig in i hjärnan och trycka på den där stressknappen.
kom igen nu du har massor att göra skynda skynda du måste producera
Men jag har lärt mig att stänga av den.
En gång i tiden var det så svårt, och det är fortfarande en utmaning. En utmaning men ingen kamp. Tidigare, innan Buse, kunde jag inte ens vara hemma från jobbet när jag själv var ordentligt sjuk. Jag kan inte ens räkna antalet gånger jag hasat mig till en arbetsplats, formad som ett S av ryggskott och hög som ett hus på morfin, och lagt mig i en företagssoffa med datorn bredvid mig för att arbeta.
det är skillnad på sjuk och arbetsoförmögen mumlade jag och viftade bort alla försök att få mig att gå hem.
Duktighetskomplex?
Kanske.
Oavsett vad vi väljer att kalla det så fanns det där, alltid. Ständigt närvarande.
Men sen Buse kom har jag sakta blivit bättre och bättre.
Jag försöker sätta stolthet i att vara där för honom snarare än i att producera åt andra. Jag kan ju inte få någonting gjort, inte med en feberskrutt som sitter i min famn dygnet runt och vill komma närmre. Kan inte. Och jag har lärt mig att acceptera det, att inte slåss mot verkligheten.
Allt det andra får vänta.
De här dagarna, tisdag onsdag torsdag fredag, har världen fått stå på paus. Fått vänta. För att en liten lockig med feberglansiga ögon ska få sitta under min kofta som en koala med armarna runt min bröstkorg och lyssna på bok efter bok efter bok. För att jag är upptagen med att ligga i en säng i timmar med hans kind mot mitt nyckelben och hans sovtunga andetag mot halsen; rädd för att röra mig det minsta fall i fall han vaknar.
Om det är någonting att få barn har lärt mig så är det just det där.
Ödmjukheten inför ens egna begränsningar.
Och självklarheten i att prioritera därefter.
