Vi pratar nu för tiden, min mamma och jag.
För en del av er kanske det låter underligt. Varför skulle vi inte prata? För andra av er så vet jag att ni förstår vad jag menar. Sällan har jag fått sån respons som efter inlägget om min relation till min mamma (här). Ni var så många som skrev och som kände igen er.
Varför är det så egentligen?
Vad är det som gör relationen kvinnor har med sina mödrar så…
komplicerad?
Men iallafall. Vi pratar nu. Några gånger i veckan ringer hon, mamma, och hennes röst är välbekant i luren och hon säger hej och jag säger hej och sen pratar vi. Pratar. Mestadels om sånt som är lätt, såklart, som mattor och jackor och hemmet. Hon tar bilder när de har möblerat om, skickar dom i ett mms och jag svarar oh! Ni skulle haft en stor patchworkmatta! varpå hon ringer upp en halvtimme senare med skratt i rösten och säger du sätter griller i huvudet på oss, berättar att hon varit inne och beställt en patchwork nu, en turkos. Jag skickar bilder hemifrån vårt, som på sänglamporna som mannen skruvat upp ovanför sängen. Hon svarar tillbaka där skulle vi kunna flytta in! och jag blir så löjligt, barnsligt stolt. För hon tyckte om det. Hon. Min mamma.
Vi samlas kring det som är lika i oss båda; vi ha en förståelse för varandras fascination över tyger, kläder, kaniner i trä. Vi tycker lika, enas, vilket inte är så konstigt – för jag är ju sprungen ur det där. Ur ett hem inrett med passion, ur rum som skiftat karaktär efter humör, ur kärleken till kläder som kunde driva min mamma mil när jag var ung till nån butik i Halmstad som sålde just det hon ville ha. Jag kommer ur en kvinna, lika bestämd som jag, som valt udda hundraser, tycker om ensamhet, kan måla en hel lada i Falurött och som skrev dagbok, sida efter sida, som hon sen låste in eller eldade upp.
Vi skickar länkar till varann. På jackor med luva, på västar vi sett och funderar på att köpa, på överkast som vi förälskat oss i – först jag som sen skickar länken till henne som också går in och beställer. Inte på en gång, men efter ett par dagar. Kanske en vecka. Då kan hon inte hålla emot längre och beställer och ringer sen och är upprymd och frågar om det är lika vackert i verkligheten? och jag svarar ja och blir återigen sådär löjligt, barnsligt stolt. Att jag får vara med. Att jag kan inspirera. Henne! Min mamma.
Ni kanske alltid har haft det så med era mödrar.
Men inte vi. Vi har aldrig haft det så.
Jag är trettiotre år gammal och nu pratar jag med min mamma, för första gången någonsin, utan att kriga. Utan tystnad eller svårighet att finna orden, utan misstänksamhet eller att vara på min vakt. Nånstans under vägen när jag växte upp tappade vi bort varann, hon och jag. Som om likheterna mellan oss stötte ifrån snarare än att foga samman. Som att allt det som var henne i mig och jag i henne tillsammans blev för mycket – inte för att det egentligen var något fel. Det var bara…
Svårt.
Så. För mig är det stort. Alla dessa samtal i veckorna, alla mms och sms, våra mail med länkar och drömmar om stuckaturer och sekelskiftestrappor, alla dessa konversationer som bara flyter på och inte fastnar.
Allt detta som började med en gemensam kärlek till en liten Buse, och som utvecklades till en ömsesidig respekt och längtan efter närhet, efter mer.
Vi pratar nu för tiden, min mamma och jag.
