En av de bästa sakerna med att komma hem till mamma i helgen var kanske inte den mest uppenbara.
Det var inte tryggheten, inte klockans rytmiska bultande i gästrummet, inte maten vi åt tillsammans på kvällarna. Det var inte heller Busens uppenbara kärlek till henne och tillbaka, även om det är fantastiskt att se.
Nä.
Det bästa med att ha varit där är känslan av att ha hittat tillbaka till något man en gång tappat.
Relationer är inte okomplicerade, som ni vet, de är organiska och otyglade och tar ibland sin egen väg.
Och det har inte vår heller varit genom åren, okomplicerad, inte när jag var ung och arg, inte heller när jag var äldre och borta i en annan stad. Det har legat så mycket och skavt på något sätt, legat så mycket grus på vägarna emellan oss. Kanske för att vi i grunden är så lika? Vad vet jag. Eller just för att relationer är just sådär.
Komplicerade.
Men oavsett. Den senaste tiden är det som om kanterna slipats ner mer och mer, som om de nu börjar få mjuka kurvor istället för vassa ändar. Och samtalen flyter lättare nu, som vatten, istället för att fastna i snårigheter och tystnad. Tidigare var att prata med varann som att gå i en skog; svårframkomligt och med risk för att snava.
Det är lättare nu.
Som om Buse kommit in som lenande honung i våra liv och gett oss en gemensam punkt att koncentrera oss på och att älska, istället för att koncentrera oss på varann och snårigheten. Förstår ni hur jag menar? Ibland behöver man ju bara den där fyren i sitt liv, den man kan ta riktning mot tillsammans för att klara alla vatten och slutligen hitta i hamn. Och Buse blev den fyren.
Han har fått en mormor han älskar, och jag
jag har börjat vägen tillbaka till nånting jag en gång tappat.
∞
vit blus | memelie
byxor | vintage by fé
halsband | kyssjohannastickad kofta | sheinside
Ja, barn har den underbara gåvan att flytta fokus till det som är viktigt i livet!
Det är fint, att hitta tillbaka.
Jag har en annan fråga angående färgen kalklitir, du har ju målat mycket emd den 😉 Hur behöver underlaget vara? Jag tänker att eftersom att ytan för färgen blir lite mer robust? så kanske underlaget behöver vara helt perfekt…Eller vet du nåt om det?
Jag har hittills inte målat på perfekt underlag 🙂 vardagsrummet var knottrigt och sovrummet har ganska grov putsstruktur. Och det har funkat finfint.
Oh tack för snabbt svar! Då ska jag nog ge mig på ett försök med denna vackra färg 🙂
Tur att det aldrig är för sent att hitta tillbaka, att försöka igen <3
Kram Jess
http://www.annorlundaunderbara.com
Time 4 a change
Mmmm, det känns igen, alltför väl.
Härligt!! <3
Skönt att finna vägen tillbaka, till att våga prova igen, för vi människor förändras. Ständigt.
Bra relationer är en livslång process! <3
Det är fint. Det som binder oss samman som människor. Den där kärleken som de små små människorna kan lära oss. Det ovillkorade.
Barn har den förmågan ibland. De blir en gemensam punkt kan man kanske säga, någonstans man kan mötas i känslorna och dela den kärleken 🙂
http://www.dukaupp.se
Det känns igen, så väl. Och det är skönt när kanterna slipats. Man kan undvika de som fortfarande är lite för vassa, och hålla sig på trygga vägar. Jag tycker det är som att man kommer till en punkt där man kan börja mötas som kvinnor, inte fast i sin mor-dotterrelation. Enklare.
Åh jag vet precis. Det finns nog inget som är så självklart och samtidigt så komplicerat som relationen till mamma. Får mig att fundera lite på hur min egen dotter och vår relation kommer att se ut i framtiden. Med skräckblandad förtjusning ser jag fram emot det.
Va vackert det låter, att han blivit fyren i era liv.
/Heléne
Så himla fint..
Jag har hört det där förut. Knepiga relationer mellan mor och dotter, (nu menar jag inte att ni har en knepig för jag har ingen aning om det ) så kommer ett barnbarn och all fokus hamnar på det 🙂
Jag har även hört om en slags besvikelse från dottern till modern, att dottern aldrig fick den uppmärksamheten som nu barnbarnet får.
Men så verkar inte ni ha det 🙂 så himla fint att höra att ni hittar tillbaka 🙂
Kramar Åsa
Fint skrivet! 🙂 Jag vet precis vad du menar. Jag var också ung & arg en gång i tiden… Idag bor mina föräldrar i Finland och jag valde att flytta till Sverige för 16 1/2 år sedan. Ett val som jag aldrig har ångrat en sekund! Idag har jag en egen familj och hade aldrig kunnat tänka mig ngt annat. Kram!
Åh vad fint, precis så där vill jag också få det när vi får barn. Om vi får barn. Om det går. Tänk så fint att Busen har kommit in som en taggtrådskapare och lenar allt det taggiga och sårade inom din familj. Jag blir glad för din skull.
Du skriver så fint om nåt lite svårt, som vanligt. Sen är det väl också så att när man själv fått barn så får man en helt annan respekt för sina egna föräldrar och all den tid och kärlek som de (i de flesta fall) lagt ner på en själv. Som någon skrev tidigare, man möts nog på ett helt annat plan.
Så himla fint skrivet. Jag blev så berörd och hjärtat värkte. Kanske för att jag inte är där i min frostiga relation med min pappa. Kanske för jag aldrig tappade något för att det aldrig fanns där. kanske för att när jag fick barn själv så förstod jag än mindre…..
Underbart vackert skrivet, som alltid!! Kram Lisa S i H-viken, som snart skall ge sig ut i spö regnet med världens sötaste labbe
Känns igen allt för väl! Blir som vanligt väldigt berörd av det du skriver. Skönt att ni är på rätt väg!
Kram Lena
Förstår dig precis och känner igen mig så väl, tyvärr har jag inte haft lyckan att ge henne något litet barnbarn att njuta av vilket är en stor sorg hos mig. Men försöker ändå att undvika de där snåren… Så fint beskrivet det jag tror många känner igen sig så väl i av dig!! Ha en fin dag o kram från Sanna
Åh vad härligt det måste kännas att det blivit så. För mig blev det tvärtom, min lilla älskade unge växer upp med en mormor som bara tar mer och mer avstånd. Väldigt svårt att acceptera.. men till slut kommer man till en punkt där man börjar ge upp alla försök.
Så fint och så sant. Känner så väl igen mig i min egen relation till mina föräldrar. Jag ser kanske inte riktigt fram emot när mig egen dotter ska bli ung och arg men å andra sidan vet jag att man förhoppningsvis kan ta sig igenom det.
Åh, du beskriver det så fint! Jag känner igen varje ord.
Fast jag är mamman.
Och nu njuter jag av de rundade kanterna och min lilla älskade dotterdotter, samtidigt som jag vaggar ljuvt i min dotters gungning.
Det är så vackert så vackert Emma. Tusen tack för att du alltid hittar orden.
Du är verkligen alldeles speciell du. En gammal själ i en ung kropp, tror jag 🙂
Stor kram till dig
Jag älskar dina texter. Verkligen.
Jag har nu läst din blogg i ungefär ett halvår. Var tvungen att backa tillbaka till alltings början i somras, för att jag blev så nyfiken och så fast när jag trillade in på din blogg av en anledning som jag inte längre minns. Många gånger har jag tänkt att jag måste lämna en kommentar och berätta att dina texter fungerar som bomull för själen. Hur viktiga dina texter har blivit för mig. För att du skriver så vackert och klokt. Hur de har blivit en tröst. Det har inte blivit av med att kommentera förrän idag… När du helt plötsligt skriver om det som gör att jag behöver den där bomullen. Jag har förlorat, eller blivit bortvald av mina föräldrar. Vi har slingrat oss genom de där snåren i så många år att det till slut nådde sin kulmen. Och sedan dess har vi ingen kontakt med varandra. Och det gör så ont… Det gör så ont eftersom jag själv har barn och aldrig kommer att förstå hur man kan välja bort en relation till sitt barn, hur snårigt det än må vara. Jag klarar av det i vardagen, men det ligger så nära under huden att jag numera är väldigt känslig. Jag har blivit otroligt lättrörd och gråter ofta. Jag skulle så gärna vilja påminna dom om att vi lever bara en gång. Vi får ju inte en chans till att skapa en relation. De skulle behöva bli påminda om hur skört livet är och att det snart kan vara för sent för alltid att lappa ihop det som gått sönder. Jag skulle vilja säga till dom att de borde vara klokare och större än jag i det här. Jag är så glad för din skull att ni har lyckats närma er varandra och att ni hittat tillbaka till det som ni en gång tappade. Det tröstar lite grann att läsa kommentarerna och se att jag inte är ensam i det här… Men framförallt så är dina texter som en varm famn att krypa in i. Tack.
Du är inte ensam. Jag är 33, och det är först nu vi har en fyr. Det kan hända, eller så händer det aldrig – och det får också vara okej. Trots att det är sorgligt och trots att man aldrig vänjer sig.
Stor kram
Det är nog mer vanligt än man tror.
Det som är bra är att du ändrar på det gentemot dina barn. Då kanske dem för det vidare på sina barn. Man bryter ett dåligt mönster och skapar ett nytt och fint istället.
Du, förstår din sorg. Min mamma har aktivt valt att under många år mobba mig och jag har slätat över och förlåtit. När hon skrev på facebook att hon hellre framhöll sina söner på internationella dotterdagen fick jag nog. För det pris man får betala för detta sällskap är alldeles för högt. Även om det är jäkligt ledsamt och du har all rätt att vara känslosam,så försök att tänka på hur trasig i själen du kunde ha blivit om ni fortsatt. Och angående dina egna barn, försök tänka att du kanske istället besparar dem en massa bekymmer genom att inte ha en aktiv kontakt. Massor med kramar!
Ja, dina texter berör verkligen! Underbart att läsa och jag känner så väl igen mig i detta inlägg. Jag har en förmåga att irritera mig och bli besviken på min mamma gång på gång. Och jag påverkas så otroligt mycket av vad hon säger och tycker. Fast hon kanske inte tror det. Hon säger att jag är en underbar mot till min 14 mån son och det värmer såklart. Men trots detta känner jag att jag alltid måste bege mig in i en strid när vi ska diskutera något. Väljer jag A, skulle jag enligt henne valt B…
Och detta har blivit så tröttsamt att jag inte alltid orkar vara med henne. Och det gör ont i mig när jag tänker på det..
Kram
Ibland är det lite olika människor som står för klistret (som jag brukar säga) i en familj. Det som kan kännas betungande är när klistret försvagas för att människor dör. Då måste någon annan axla den rollen. Och det är inte helt lätt alla gånger.
Urmysig kofta du har men så synd att den är i ull, känsliga jag.
Kram på dig!
Når man bliver ældre, må man sluta at se på sine forældre som forældre. Man skal se på dem som de mennesker, de er, som man har (forhåbningsvis) varm tilknytning til.
Och det samma borde gälla åt andra hållet också!
Oj. Stor igenkänning. Riktigt träffande skrivet.
Igenkänning. <3 Skönt att ibland läsa andras ord på känslor som skulle kunna vara ens egna.
Jag väntar verkligen på den stunden, kanske kunde blivit när jag fick barn, men då hade hon en två och en halvåring själv, så mormortänket var inte så naturligt…jag älskar min mamma, men känner ingen samhörighet över huvudtaget, vi lever i olika världar helt enkelt, trots att vi har nästan jämnåriga barn 😉 dom är iallafall som bröder, sladdis o endabarnet , det är härligt!!
Så fint du skriver! Beskriver och berör.
Again…such a very well written life story point.
Jag är in på din blogg då och då och tycker den är rofylld, lättläst, underfundig men framför allt varm och okomplicerad. Jag gillar dina texter dem säger så mycket och framställs så målande. Det är lätt att känna igen sig och lätt att få inspiration. De delar med dig utan att det blir snaskigt eller ytligt! Tack för att du skriver om saker som berör och som är viktigt! Man tänker till och känner efter… För vad är viktigt här i livet? För mig är det alldeles uppenbart, mina relationer till dem jag älskar mest på denna jord, min familj♥ Dock inte alltid helt okomplicerat…
Å tack för dessa fina rader, blev jätterörd. Kände igen mig massor. Har en fyr, men det gjorde inte relationen till mamma enklare.
Tack och hoppas nu era vägar blir lättare att mötas på även i framtiden!
Så öppet du skriver inget Krimskrams. Det är det jag gillar med din blogg. Öppen och som livet är i allmänhet. Bra och berörande.
Ha det gott
Eva