Men alltså; titta.

Är det inte fantastiskt?

Ni har sett prick den här vyn i alla årstider; vår, sommar, höst och vinter och den är lika vacker oavsett när men på sommaren är den nog extra fin, eftersom trädens kronor blir lummiga och bildar ett tak över vägen. Det är alltså här vi går när vis ka ner och fiska, och vägen är mjuk och fjädrande och är det ett myggår så blir man nästan uppäten den här biten men det gör ingenting alls för det är det värt.

 

 

Och där nere spenderar man sen en timme eller två, på bryggan som fått bytas ut från en skruttig träversion till den här som är snäppet mindre idyllisk kanske men som iallafall inte gör så man riskerar att braka igenom och bli blöt. Älskar att sitta där på de varma, svarta luftdunkarna och känna hur man gungas mjukt och höra vattnet klucka mot kanterna. DET är livskvalitet för mig. En sjö, ett fiskespö och ostördhet. Skulle nog kunna bo i ett hus utan el om jag bara hade det här precis bredvid och inte mycket annat.

Fiskekortet är förnyat, lådan med fiskedrag städad och kast-rullen oljad.

Hej sjön! Vi ska ha många timmar ihop, du och jag.

 

 

 

Mitt allra mest älskade ställe <3

Med Prosten och Haggis strosande utanför, en odlingslåda som ännu är tom och en med extremt uttorkade klätterrosor eftersom vi inte kunnat vara här och vattna varje dag samt en gavelrabatt med blåregn som inte bryr sig det minsta om bristen på dagligt vatten utan har frodats ändå.

 

 

Rosor i blom och Noah skymtande i bakgrunden, på samma ställe som alltid.

 

 

Schersminen som slagit ut den också och doftar så ljuvligt att man blir lite yr.

 

 

Och de dagliga äventyren som det innebär att ha sommar; som att lyckas finna en groda att hålla försiktigt i handen en liten stund. Det är lycka för Noah det.

För mig är de dagliga äventyren som ger lycka följande:

* Dra på mig gummistövlarna, ta fiskespöet och gå ner för att fiska. Morgon, kväll, middag, spelar ingen roll.

* Morgonen när jag vaknar före alla andra och tassar ut för att vattna innan dagen vaknar.

* Rundan på kvällen med sekatören då jag klipper ner utblommade rosor, inspekterar vad som är på väg att börja blomma och gläds långt in i själen över att det frodas.

* Stunderna på trappan som är alldeles varm efter solen, då jag sitter och tittar rakt ut i skogen och hör pojkarna leka nånstans bakom huset. Då är ingenting stressigt eller svårt eller stort.

Det är mina fyra allra mest älskade stunder på en dag i Drömmen.

Kunde inte bett om mer, faktiskt.

 

Det finns mycket skatter i en skog må ni tro.

Som blåbär som plockas av ivriga barnfingrar och sen äts så att både händer och ansikte blir lilafärgat – blåbärsfärg som nästan är omöjlig att få bort ens med tvål.

 

 

 

Och drar man på sig gummistövlarna och går ut en liten sväng kan man hitta mycket mer.

 

 

Fingerborgsblommor till exempel. För det är väl det? Har dålig koll på skogsfloran känner jag, kallar allt lupiner för att det är enklast så.

 

 

Är du fortfarande med?

Jag är med. Låt oss se vad mer vi hittar.

 

 

Kantareller! Redan nu.

Den absolut bästa skatt en skog kan bjuda på! Gyllengula och redo att plockas, för att stekas i smör och ätas på en macka. Alltid på samma ställe; vi vet ju vid det här laget var man ska leta – men vi brukar få vänta några månader till. Och när sommaren varit för torr hittar vi ibland nästan ingenting, trots att vi letar så noga vi kan och går nya stigar för att se om de kanske bara bytt ställe.

Men i år! I år bjuds vi kantareller redan i juli.

Något gott ska man väl ha av allt detta regn, inte sant?