Ett år sen.
Ett.
Så var Buse en sånhär krypande, klättrande liten fyrkant av energi som inte kunde gå och som fick något hysteriskt roligt i blicken när han fick fart över golvet på väg mot utsatta mål.
Denna kärlek.
Denna eviga, avgrundsdjupa, fladdrande kärlek som började som nån slags nyfiken, skärrad förälskelse de där första dagarna han var ute i världen och som nu har mullrande, bullrande växt tills inte ens älskar räcker till.
Alla dessa samtal vi har, när jag säger mamma älskar och han säger älka! och jag säger ja mamma älskar dig – alla dessa mornar på väg till dagis när jag tjatar, nöter, blöter in mamma älskar Buse vet du det? Buse är så himla älskad. Mamma älskar Buse och pappa älskar Buse och Tant älskar Buse och Tooka älskar Buse (kanske inte lika mycket som Tant, men ändå) och Nelly älskar Buse – det är så många
för jag vill att han ska veta.
Och så det bästa; när jag efter monologen av kärleksprat frågar vem älskar du Buse? och han ser på mig under sina lockar som rymt från pingvinmössan och säger, utan att tveka:
Jack.
Och mitt hjärta bara dör av kärlek och jag sträcker handen mot honom, hela näven full av Busens nacke, och berättar så innerligt jag bara kan hur vackert det är att älska en Jack som är en av två ur ett blont tvillingpar på dagis, och att man får älska precis hur många Jack man bara vill här i livet – och hur många Inez och Jacobar och Marianner man bara får plats med –
bara man älskar.
