Minns ni hur det såg ut?
En grusplan full med ovälkommet grönt, en gräsmatta som gick till knähöjd (en liten känsla av äng, försökte jag intala mig) samt rosor som tungt hängde från husväggen. Inte undra på att man var snudd på gråtfärdig, sådär ska ju inte Drömmen se ut. Men vad ska man göra då? När världen förbjuder en att åka dit?
Inte mer än vad vi gjort; vänta. Och se ta tag i det som behövs när vi väl får tillåtelse.
Tadaa!
Grusplanen rensad, och bara för att ni ska förstå mängden ogräs tog jag en bild när allt annat än just den platsen bilen stått parkerad på var klart. Ungefär var femtonde centimeter fanns där någonting att dra upp. Gräset blev klippt, rosorna bands upp och ogräset vid odlingslådorna slets upp när jag ändå var i farten och med ens blev allt som det skulle. Eller ja; nästan som det skulle. Odlingslådorna skulle behöva nya kryddväxter för att fylla upp det från förra året som inte var perenner och allt skulle behöva vattnas ordentligt i veckor, men vi kom iallafall en bra bit på vägen. Och det var väl lite målet den här första helgen; ta hand om det mest akuta på utsidan. Nästa gång ska jag skura huset ordentligt på insidan i vanlig ordning eftersom mössen alltid har jättefest över vintern – i år har vi inte mindre än två husmöss som mätta sitter och glor på oss när vi öppnar skafferidörren – och sen får vi se hur det blir med planteringar. Mindre sugen på att dra till ett stort varuhus i år, men den lokala trädgårdshandeln är utomhus och har ett suveränt utbud så jag kommer definitivt stödja hans verksamhet i år också. Och fylla upp så att det finns alla de kryddor man kan tänkas behöva i för ett sommarkök.
En bit på vägen är vi! Snart är allt som det ska vara igen.
