Igår hade vi besök av bästa Banditen.

Hennes blogg firade ett år och det ska såklart uppmärksammas! Sådana dunderbemärkelsedagar kan ju liksom inte passera obemärkt förbi hur som helst. Särskilt inte när det gäller en Bandit.

Och eftersom Fru Sederblad var ute och tramsade med en kajak bestämde vi oss för att ha ett litet firande hemma hos mig.

 
 

 
 

Banditen kom dock, som hon alltid gör, med gåvor själv. Till Buse. Saker som en Buse älskar och som fick honom att ge henne tre pussar inom loppet av några minuter; det var glittriga ringar och hårspännen i form av fjärilar och bollar som blinkade när man studsade dom i marken. Och fancy klistermärken! Såna man kunde sätta fast i pannan och känna sig fin i.

 
 

 

 

 
 

Och jag hade gjort dulce de leche som vi åt med maränger, banan och vaniljglass och sköljde ner med bubbligt rosé ute i trädgården medan en traktor for över åkrarna med fåglar efter sig som en svans. Och så tog vi bilder som ni får se en annan dag för nu är det torsdag och modemässan i Köpenhamn har öppnat och jag ska dit med Jenny från Modesto för att kika på vad som kommer och testa provkollektioner från sånt som är vackert.

Den här sommaren alltså. Måtte den aldrig ta slut.

 

 

Jo. Det blev ju kväll i måndags också.

Och jag och Banditen hade sett en skylt på väg från båten som frestade med vedugnsbakad pizza i hamnen, så vi bestämde oss för att det minsann var vad vi skulle trycka i oss efter att enbart ha levt på ost och havsluft sen morgonen.

Så vi hamnade där, på uteserveringen, med vad som kan ha varit den bästa pizza jag ätit – medan solen gick ner och ljuset blev rosa och vågorna slog mot båtarnas magar. Och Banditen hade sol i håret och satt tillbakalutad mitt emot mig med ena handen vilande på bordet, och vi pratade om allt som hänt sen vi träffades för ganska exakt ett år sedan och vilken plats hon tagit i mitt hjärta sedan dess.

Nätet alltså, och bloggar framförallt.

Världens bästa väninne-dejtingsida för kvinnor.

 

 

Jag gillar verkligen när någon lagt ner lite tanke bakom sina förpackningar.

Som Filucca Lou-armandet från Creative Lounge som kommer i en liten påse, med en tag omsorgsfullt knuten vid länken och med texten:

”Its meant to be worn as a small note to oneself, to remember the fact;
You are You because of Yourself. By touching the pendent at times you feel really beautiful, brave or strong, you will color it with with your true grace and vigor. Encapsulate that magical, glittering feeling inside it for moments when You need it most…”

Det krävs ju så lite egentligen.

 

 

 

 
 

Igår var det alltså dags.

Jag åkte till Ystad för att träffa den vackra kvinnan på bilden ovanför; Banditen. Vi skulle ge oss ut till havs med båt och fiska upp haj eller vad man nu kan tänkas få på kroken i det där havet, och njuta ihjäl oss av värmen min sista semesterdag innan allvaret och hösten börjar på riktigt.

Och ska man njuta, då ska man väl göra det på en båt.

 
 

 
 

Vi startade dagen med frukost tillsammans med Fuffe på Espresso House.

Bästa Fuffe. Fy tusan vad jag tycker om den mannen! Han var sitt vanliga snurriga jag, tittade med tom blick ut över torget och sa Vad var det nu jag skulle ha möte om i eftermiddag?… Just det. Äpple. och så sörplade han på sin is-chai och tyckte att den var god och hävdade bestämt att han kunde känna att den var gjord på soja.

 
 

 

skor     solglasögon    skjorta (gammal)   shorts (avklippta linnebrallor från H&M)

 
 

Efter att ha vinkat hejdå till Fuffe och provianterat i ostaffären begav vi oss ner till hamnen för att kliva ombord på M/S Baltic Explorer. Vi hälsade glatt på kaptenen och parkerade oss på soldäck med förväntansfulla miner. Var är livbåtarna? frågade vi och slet i alla tampar vi kom åt. Kaptenen var nog ganska glad när resten av fiskegästerna äntligen anlände och han kunde få vara lite professionell ett tag och ha en riktig genomgång utan att folk ställde en massa knepiga frågor och anklagade honom för att ha något ofog på gång med ryssarna.

 
 

 

 

 

 

Och så gav vi oss iväg!

Ut till havs på mjukt vatten med solen i ansiktet och fiskespöna prydligt uppradade längs för och akter. Det var jag, Nicole, en pappa och hans söner, en farfar och hans barnbarn, kaptenen och så en komplett galen typ från Radio Active som hette Göran och som naturligtvis genast tyckte hemskt mycket om. Han var faktiskt inte riktigt klok och drog en hel outsinlig mängd torra ordvitsar med fiskeanknytning.

Han var med andra ord ett perfekt havssällskap för en fruga och en Bandit.

 

 

 
 

När vi väl hittade ett vrak var det dags att fiska.

Kaptenen var snäll nog att handikappanpassa Banditens spö så att hon kunde sitta lojt vid kanten och slita lite i det med jämna mellanrum och hoppas på att få fisk. Jag, som inte behövde någon handikappanpassning, gav mig hän med kropp och själ och fick filis och försökte tidvis använda mitt spö med pilk som kastspö när jag tyckte det var lite slött.

Det gick sådär kanske, men jag var glad ändå.

 

 

 

 

 

 

Alla ungarna fick fisk.

Mängder med fisk. Tjocka, glada torskar med monstergap som de halade upp med ett brett flin och la i plastbaljor medan kaptenen gick runt och ropade grattis! och pikade mig, Banditen och Galna Göran om att det kanske var dags att sätta fart snart. Visst är det kul att ungarna får fisk, men nån måtta får det faktiskt vara. Efter två timmar konspirerade vi vilt om att skjuta champagnekorkar över däck för att kanske råka träffa nån krake i armbågen eller så, så att de skulle vara tvungna att vila sig lite istället för att stå där och vara malliga och håva upp firrar.

Men det gjorde vi naturligtvis inte. Man ska inte skjuta champagnekorkar på barn.

Vi åt ost istället och drack bubbel utan olyckor och pratade om huruvida jag borde ha ett eget radioprogram eller inte. Genial idé tyckte jag. Galna Göran var artigt avvisande.

 

 

 

 

Efter tre timmar var det dags att styra båten tillbaka.

Då hade vi inte fått nånting mer än en liten blåmussla som Galna Göran på nåt jäkla vänster lyckats släpa upp med kroken och som jag och Banditen hävdade även tillhörde oss eftersom vi faktiskt inte fått ett dugg trots våra beundransvärda insatser. Jag fick låna Galna Görans mick och intervjua honom allvarligt och grundligt om blåmusslan iallafall, det var ju lite plåster på såren. Och Banditen hade bränt nacken och fått ett kritvitt streck efter bikinin vilket gjorde att hon såg lite dekapiterad ut men hon var glad ändå.

Och så var vår dag till havs. Full av skratt och sol och avsaknaden av torsk.

Varför gör man inte sånthär oftare?

När det är så förbaskat bra för själen.